Annons

Annons

Utan inflation minskar dynamiken

Finanspolitiska kyrkorådet framförde i början av veckan sin sedvanliga litania över den sittande regeringens finanspolitik. Klagobönens huvudinnehåll är som alltid att det sparas för lite och att ladorna nu ska fyllas, skriver krönikören Per Lindvall.

Per Lindvall

Per Lindvall

Det gäller att visa sig stark i tron på det heligaste sakramentet, överskottsmålet, för någon diskussion om huruvida överskottsmålet verkligen är vettigt, att en förment överhettad ekonomi kan vara helt befriad från lönedriven inflation och hur samspelet mellan finans- och penningpolitiken fungerar, kommer inte i fråga.

Finanspolitiska rådets årliga rapport som presenterades i veckan är som betygssättning när den är som sämst. Den handlar till sin helhet om huruvida regeringen uppfyller betygskriterierna utifrån det uppsatta statsfinansiella ramverket med sitt övergripande överskottsmål, och hur man hanterar framtida utgiftsökningar i relation till utgiftstaket i budgetprocessen ställt i relation till andra prognosmakares, som Konjunkturinstitutet, förutskickelser.

Det handlar inte om de något mer svårmallade begreppen kunskap och förståelse av olika ekonomiska samband utan är en rent kameral genomgång.  

Nu kan man hävda att detta är rådets uppgift, punkt slut. Då kan man kontra med att rådet med sina fyra nationalekonomiska professorer, med ordförande Harry Flam i spetsen, och ytterligare två kvalificerade ekonomer, är meningslöst och kan ersättas med en nätt liten algoritm.

För det vore mycket mera intressant om rådet även kunde föra en diskussion om betygskriterierna verkligen är relevanta eller till och med kontraproduktiva. För deras slutsats att regeringen sparar för lite i rådande högkonjunktur, även om man genererar ett större överskott, och därmed anses vara ”procyklisk” kan och borde diskuteras.

Rådet skriver: ”Finanspolitiken borde vara mera åtstramande, dels för att minska risken för överhettning och dels för att öka det framtida utrymmet för konjunkturstabiliserande åtgärder” och ”att det i dagsläget inte finns skäl för finanspolitiken att understödja penningpolitiken”.  

Verkligheten är lite mer problematisk än så.

Många pratar visserligen om att den svenska ekonomin är överhettad och att det råder brist på arbetskraft i många sektorer. Det märkliga är emellertid att den absolut starkaste signalen på att det råder överhettning och brist, stigande löner, i stort sett helt lyser med sin frånvaro. 

Det faktiska läget är att löneutvecklingen i Sverige har blivit allt mer sammanpressad, såväl vad gäller avtalade löner som löneglidning, och att förväntningarna om den framtida utvecklingen har sjunkit de senaste åren och kommit ner under 2,5 procent. Det vill säga en nivå som om den faller ut så gör det i praktiken omöjligt för Riksbanken att nå sitt inflationsmål på 2 procent, i synnerhet om vi har någon som helst produktivitetsutveckling.

Och då ska vi komma ihåg att inflation inte är ett självändamål, som många hävdar, utan poängen är, som Riksbanken skriver: ”Om inflationen är låg och de nominella lönerna inte kan sänkas blir det svårt att anpassa den genomsnittliga reallönen och relativlönerna mellan olika företag och branscher. I förlängningen kan detta medföra både högre arbetslöshet och en sämre produktivitetsutveckling i ekonomin. Med en viss inflationstakt mildras dessa problem”.

Utan inflation minskar helt enkelt dynamiken i ekonomin.

Så för en någorlunda påläst amatör och radskrivare ser det ut som om Riksbanken har mycket svårt att klara måluppfyllelsen med sin penningpolitik och att den faktiskt skulle behöva draghjälp från finanspolitiken.

Vi kanske behöver skapa en ”high pressure economy”, för att citera den amerikanske ekonomen Larry Summers, för att råda bot på den segdragna ekonomiska inflammation som han benämnt ”secular stagnation”.

Den låga produktivitetsutvecklingen i Sverige, som rådet skriver att de oroar sig för, och de mogna välutvecklade ekonomierna i världen uppvisat under det senaste decenniet, kan ju hänga samman med det låga trycket på lönerna, vilket i sin tur kan hänga samman med att arbetstagarkollektivets generella förhandlingsposition är för låg. (Sa någon ”strukturreformer”?)

Det kanske är bättre om det råder en ”lagom” överhettning med verkligt stigande löner och inflation än motsatsen. Stigande löner borde enligt beprövad ekonomisk hantverkstradition driva på investeringarna i samhället, vilket i sin tur driver på produktiviteten. Och det senare betyder enligt en annan amerikansk ekonom, Paul Krugman, allt för den långsiktiga ekonomiska utvecklingen. Blir inflationen för hög har Riksbanken ett välbeprövat verktyg för att hantera detta, höja räntan.

Om detta borde herrar professorer och de övriga ledamöterna i rådet både tala och skriva.

Och då har vi inte ens pratat om andra ”blindfläckar” i den svenska ekonomiska debatten och hos Finanspolitiska rådet. Det gäller exempelvis sambandet mellan inflation och penningmängdens utveckling. Med en stat som ”samlar i ladorna”  och tar in mer i skatt än vad man gör av med så överlåts all kreditbildning och penningskapande till den privata sektorn, vilket alltså i praktiken handlar om stigande bostadslån.

Detta skapar stora risker, vilket den brittiska ekonomen Adair Turner skrivit väl och utförligt om. Enligt Turner vore det bättre om staten axlade en större del av detta. I det ljuset blir det svenska överskottsmålet direkt kontraproduktivt och skadligt. Men vi får säkert anledning att återkomma till detta.

Tidigare krönikor

Senaste krönikorna