Skrämmande okunskap hos FI och Riksbanken

Det handlar inte om att det i dessa rapporter uppenbaras några svindlande risker i det svenska banksystemet, som den ständigt upprepade oron över de svenska hushållens höga skuldsättning. Nej mörkret är av ett annat slag och mycket värre.

För det som uppenbaras för den någorlunda upplysta läsaren är ett svart hål vad gäller kunskaperna hos den institution som är satt att bevaka och kontrollera riskerna i banksystemet, Finansinspektionen. Samma sak gäller också den myndighet, Riksbanken, som gärna skulle vilja ikläda sig samma tillsynsroll och vars huvuduppgift att hålla prisutvecklingen stabil runt 2 procent, och där den drivande mekanismen för att öka den nominella penningmängden just bygger på förståelse för hur bankerna verkligen fungerar.

Finansinspektionens och Riksbankens bild av bankerna är att de är en ren mellanhand, som ackumulerar sparande som de senare kan paketera på olika sätt och ge ut som lån med olika säkerheter. (Läs Finansinspektionen Stabiliteten i det finansiella systemet – 29 november 2017 och Riksbanken Finansiell Stabilitet 2017:2).

Men det är inte så det svenska eller något annat ”modernt” banksystem fungerar. Och om man inte vet hur banksystemet fungerar kan man då vara en bra tillsynsmyndighet? Och om man inte vet hur den viktigaste ”kanalen” för penningpolitiken, kreditkanalen, fungerar är det lika illa. 

Finansinspektionens och Riksbankens mellanhandsteori, ”the loanable fund model”, är dock en standardberättelse i nationalekonomisk litteratur och framför allt i nationalekonomiska modeller. Denna kunskapslucka är enligt Adair Turmer, (läs hans bok ”Between Debt and the Devil”), en av huvudorsakerna till att så många nationalekonomer inte såg den stora riskuppbyggnaden i det finansiella systemet före Lehman-kraschen.

Denna modell är enligt Turner farligt fiktiv. För det första så är det bankerna som på egen hand ”producerar” det som vi i daglig mening kallar och använder som pengar. Riksbanken ger visserligen ut mynt och sedlar, men de utgör bara 3 procent av de medel som hushåll och företag har för att klara sina transaktioner. Den allra största delen av transaktionsmedel utgörs av inlåning hos bankerna, det vill säga kortfristiga fordringar på bankerna. Vi betalar med ett kort kopplat till vårt bankkonto eller gör en överföring mellan konton, där vår inlåning vandrar över till någon annans konto. Kreditkortsskulder reglerar vi genom att föra över inlåning, återigen fordringar på bankerna, till kreditkortsföretaget.

Var kommer då denna inlåning ifrån? Det är inte så att inlåning skapas genom att vi växlar in våra sedlar och mynt. Inte heller är det så att bankerna förmedlar fordringar på Riksbanken, så kallade reserver, till hushåll och företag, och förmerar dessa genom att återanvända dem för nya lån enligt den så kallade ”multiplikatormodellen”, där reservkravet, det vill säga att bankerna måste sätta av en viss andel av din inlåning i Riksbanken, utgör begränsningen av hur mycket en bank kan låna ut.

Nej, det är fiffigare än så. Bankerna skapar sin egen inlåning genom att ge ut krediter. Det görs genom det som på fikonspråket latin kallas ”ex nihilo” eller ”ur intet”.

Det är inget märkvärdigt, inte ens alkemi.

När jag lånade i banken för att lösa ut en annan delägare till brukningscentrat i mitt lilla hemman så skapade banken ett lån på ett konto, min skuld, och en lika stor fordran på sig själv, inlåning. När jag betalade den andre ägaren för sin andel i fastigheten så vandrade denna inlåning över till dennes konto.

Vi hade naturligtvis kunnat göra denna affär utan inblandning av banken, genom att jag ställde ut en revers till säljaren. Nackdelen med denna revers är att den inte fungerar lika bra som transaktionsmedel, som en fordran på banken. Inlåningen kan ju disponeras när som helst och är ett accepterat betalningsmedel för alla. Den är helt likställd med det vi kallar pengar.

Det är denna ”löptidsomvandling” som är bankernas stora uppgift. Sett från bankens sida så matchas en lång tillgång, fastighetslånet, med en kortfristig skuld, inlåningen. Att inlåningen är kortfristig, att den inte har någon bindningstid, kan naturligtvis vara ett problem för bankerna. Om eller snarare när min inlåning vandrar över till en annan bank så måste ju banken refinansiera sin utlåning till mig. Vad gäller bostadskrediter så görs detta normalt genom att de ger ut så kallade säkerställda obligationer. Inlåningen, återigen fordran på banken, lever dock vidare, då den kan finansiera annan utlåning.

Och för det finansiella systemet som helhet är inlåningen en hyfsat stabil finansieringskälla. Den har i princip evig löptid, som pengar, och kan bara ”förstöras” genom att någon betalar tillbaka sitt lån, amorterar, eller att, Gud förbjude, banken går omkull och dess tillgångar inte räcker för att täcka inlåningsskulderna. För att minska riskerna med det senare så finns ju en statlig insättningsgaranti.

Bankerna skapar med andra ord, med sina nya krediter, pengar och därmed köpkraft som tidigare inte existerade.

Bankernas förmåga att skapa nya krediter och pengar är i princip oändlig, men den begränsas i praktiken av att de måste ha en viss kapitaltäckning och naturligtvis av att den betraktas som lönsam. Och det är den. Den absoluta merparten av alla nya lån som skapas är bolån. För dessa gäller att utlåningen täcks av ett primärkapital på 6 procent gånger riskvikten på 25 procent, det vill säga 1 krona och 50 öre i primärkapital för varje utlånad hundralapp. Förräntningen av detta kapital är emellertid mycket gott. Enligt Finansinspektionen så var bankernas bruttomarginal på bolånen 1,73 procent i höstas. Med tanke på de goda säkerheterna och den mycket höga lönsamheten så är det självklart att bankerna har mycket starka incitament att skapa nya krediter.

Problemen och riskerna uppstår emellertid främst på aggregerad nivå. Den samlade skuldsättningen i ekonomin stiger mycket snabbare än inkomsterna och BNP. För att skapa en nominell tillväxt på runt fem procent av BNP så ser det ut att krävas en kredittillväxt på 15-20 procent av BNP. 

Över tid är detta naturligtvis ohållbart. Ekonomin når en kreditmättnad där varje ny utlånad krona också ökar risken i den befintliga kreditstocken. Hyman Minskys finansiella instabilitetshypotes riskerar att bli reell, såsom den blev under finanskrisen.

Men för att förstå farorna med att man överlåtit penningskapandet till bankerna så måste man inse hur det fungerar. Och att Finansinspektionen och Riksbanken håller sig till förlegade modeller är naturligtvis skrämmande. För om den svenska kredittillväxten nu stannar av i och med avkylningen på bostadsmarknaden i kombination med ökade amorteringskrav, som ”dödar” inlåning, det vill säga pengar, hur ska då Riksbanken klara sitt inflationsmål?

Adair Turner har ett bra svar. Riksbanken trycker pengar, antingen genom att finansiera löpande statliga underskott eller med ”helikoptervarianten”. Men detta är tabu i Sverige där grupptänkandet runt det offentliga sparandet är cementerat.