Annons

Annons

Uvell_1.jpg

Opinionsanalytikern Markus Uvell resonerar om sammanhållningen som ett behövligt kitt i Sverige.

Politikens kärna är sammanhållningen

I varje land finns ett värde som tydligare än något annat illustrerar just det samhällets politiska ideal. Ett mål att sträva efter, ett värde att bedöma nya idéer gentemot. I Sverige stavas det värdet Sammanhållning.

Markus Uvell

Markus Uvell

Opinionsanalytiker och rådgivare

Sverige sägs ofta vara det land där den sociala och ekonomiska jämlikheten som ideal är allra starkast. Från borgerligt håll har detta ideal, inte utan fog, kritiserats för likriktning. Att en allt för långt driven strävan efter jämlikhet bara kan åstadkommas till priset av att vi alla tvingas in i samma form.

Men det verkligt överordnade målet i svenskt samhällsliv är inte jämlikhet utan istället sammanhållning. Inte i första hand att vi har samma villkor, vilket jämlikhetsdebatten handlar om, utan om att vi håller ihop och vill samma sak. Tanken att vi alla har ett gemensamt intresse, bär samma ideal, kan samlas kring samma vision och strävar mot samma mål. 

Sammanhållningen är sedan en tid under hård press. När man undersöker allmänhetens syn på utvecklingen i Sverige (som på det hela taget uppfattas gå åt fel håll) sticker just sammanhållningen ut som det allra mest negativa. Nästan ingen uppfattar att sammanhållningen blir bättre, de allra flesta att den blir sämre.

Annons

Annons

Oron för sammanhållningen är ett gammalt politiskt tema, som historiskt framgångsrikt utnyttjats främst av den politiska vänstern. Vi känner alla igen retoriken, ”Sverige slits isär”, och visionen om ökad sammanhållning: ”alla ska med”.

På senare år har dock oron för den minskande sammanhållningen blivit mer av politiskt allmängods, och kommit att utnyttjas även av Sverigedemokraterna. Tonvikten är lite annorlunda – kulturella skillnader snarare än ekonomiska – men den moraliska sträng som slås an är den samma.

Sammanhållningen är utgångspunkten för en lång rad starka opinioner, i så vitt skilda frågor som likvärdig offentlig service i hela landet, stopp för tiggeri, motstånd mot låglönejobb, hårdare tag mot kriminalitet i utsatta förorter, förbud mot slöjor på jobbet och reglering av vinst i välfärden.

Väldigt många svenskar känner ett starkt motstånd, ja nästan avsky, inför tanken att vi skulle bli ett allt mer fragmentiserat samhälle. 

Den ilska tiggeriet ofta framkallar är en tydlig illustration, många känner instinktiv förfäran inför att det skulle finnas människor i Sverige som tigger på gatorna. Så ska vi inte ha det i Sverige, lyder tanken. Av samma skäl är idén om en stor sektor med mycket lågavlönade enkla jobb avskräckande för många. Den strider mot idén om ett Sverige som håller ihop.

Den gemensamma nämnaren för mycket av svensk politisk opinion idag är gnagande oro över att sammanhållningen gradvis minskar, att vi glider isär och förlorar det som håller oss samman.

Drivkrafterna är flera. Den ekonomiska sammanhållningen blir på flera sätt mindre ju mer global ekonomin är. Vissa svenskar lever i en global, ständigt föränderlig ekonomisk värld, andra i en mer skyddad miljö vars förutsättningar har förändrats betydligt mindre de senaste decennierna. Det är i sig mycket positivt att svensk ekonomi är så öppen och global, men det leder lätt till att känslan av sammanhållning minskar.

Den kulturella mångfalden får liknande effekter. Bilden av människor som lever i Sverige, och därmed oundvikligen av svenskheten och vad som kännetecknar vårt land, förändras när den kulturella mångfalden ökar. Öppenheten är en stor tillgång, men den känsla av försvagad sammanhållning som riskerar att följa i dess spår är en destruktiv politisk kraft.

Det är denna oro som bemöts när Stefan Löfven buttert påpekar att ”i Sverige hälsar vi med handen”. Eller när Jimmie Åkesson, på samma trubbigt effektiva sätt, menar att vissa utländska värderingar ”inte har i Sverige att göra”. Att lova stå upp för sammanhållningen i det svenska samhället är ett av de allra mest attraktiva politiska löftena idag.

I borgerligheten verkar förståelsen för detta vara mindre. Det är lätt att begripa varför. Med avstamp i en starkt individualistisk samhällssyn, kombinerad med kritik av jämlikhetsideal, är det lätt att underskatta kraften i oron för sammanhållningen. Att missta den för gamla vänsteridéer eller nationalistisk skrämselpropaganda.
Men det är att missa poängen.

Väldigt många människor känner oro för att Sverige inte på samma sätt som förr är ett land som präglas av sammanhållning. De drömmer varken om ett socialistiskt överhetssamhälle eller om en återgång till ett kulturellt enhetligt Sverige. De vill bara kunna leva sina liv i trygghet, i ett land som de känner håller ihop. Där saker funkar.

Om inte svensk borgerlighet hittar en övertygande väg att svara upp emot detta – på ett sätt som står fritt från såväl socialism som nationalism – är jag rädd att borgerlighetens politiska problem bara har börjat.

Läs allt om:

Annons

Annons

Tidigare krönikor

Senaste krönikorna