Politik är att göra

För några veckor sedan skrev Katrine Marcal sin sista krönika på Aftonbladets ledarsida. Texten avslutades med en lika tänkvärd som deprimerande reflektion om svensk politik idag:

”När jag började som ledarskribent för åtta år sedan skrev vi texter om pressträffar, förslag och propositioner. Vi reagerade på vad politikerna gjorde. I dag är det nästan tvärtom: politiker reagerar på vad som står på ledar- och kultursidor.”

Som borgerligt sinnad person kan man naturligtvis fråga sig om det inte är bra om politiken så att säga sitter i baksätet och reagerar på saker som händer istället för i förarsätet och driver samhällsförändringen. Men det är inte vad som sker.

Den förändring Marcal beskriver handlar – i alla fall i min tolkning – inte egentligen om att politiken blivit mindre styrande eller fått minskad makt. Tvärtom har snarast det omvända skett. I allt bredare kretsar ses det idag som naturligt att politiken lägger sig i de mest personliga frågor. 

Ta bara striden om exakt hur mycket föräldraledighet som ska dikteras politiskt och hur lite människor själva kan få råda över.

Skillnaden ligger istället i politikens roll, närmare bestämt huruvida politiker gör något eller mest pratar. I politikens väsen ligger naturligtvis både och. Både att faktiskt förändra vardagen för medborgarna och att argumentera för att förändringar behövs. Både reformer och opinionsbildning.

Men opinionsbildningen verkar allt mer dominera politiken. En allt större del av den politiska debatten handlar om att politiker tycker till om saker, eller att de borde göra det. Ta avstånd från något smaklöst någon sagt på Facebook. Kommentera en tragedi på andra sidan jorden. Uttala sitt stöd för ett viktigt initiativ. Ta på – eller av – sig en huvudbonad för att visa sin solidaritet med den ena eller andra gruppen.

Sådant är naturligtvis inte oviktigt. Visst har politiska företrädare ett ansvar att ta avstånd från hot och hat i debatten, självfallet spelar det roll om våra valda politiker tar ställning för utsatta grupper eller om de inte gör det. Men det är trots allt ändå bisaker.

Olof Palme myntade uttrycket ”politik är att vilja”, omtolkat av bland andra Mona Sahlin till ”politik är att välja”. Det är säkert två träffande beskrivningar av politikens väsen – ur politikernas perspektiv. Ur medborgarnas perspektiv är det annorlunda. Förslagsvis är politik: att göra.

Det finns många orsaker till att politiken kommit att handla allt mer om opinionsbildning och allt mindre om faktiska reformer. Det ständiga bombardemanget av utspel, kommentarer och konflikter i det nya medielandskapet gör det svårt för politiker att värja sig.

Begränsat statsfinansiellt utrymme för rejäla ekonomiska reformer gör att små satsningar får kompenseras med uppskruvad retorik. Och dagens besynnerliga parlamentariska läge där både regering och opposition har svårt att få något gjort – regeringen för att den saknar stöd i riksdagen, oppositionen för att somliga partier helt enkelt inte vill.

Så det är inte ologiskt att vi har fått en politisk debatt som domineras av tyckande snarare än handlingar, av opinionsbildning istället för reformer. Men det är en farlig utveckling.

Vi lever i en superindividualistisk tid, i världens mest individualistiska land, där tvivlet på politiska och andra makthavare växer. I en sådan tid måste politiska företrädare förtjäna förtroende, inte med elegant retorik utan genom att faktiskt åstadkomma förändringar.

Bekymret är att resultat tar tid, och är svåra att belägga. Yvig retorik däremot, kan levereras direkt och är mycket påtagligt mätbar.

Det är därför vi återkommande ser tvärsäkra löften om allt som ska åstadkommas, bara väljarna röstar rätt. Som när Donald Trump skulle besegra IS på 30 dagar, eller Gustav Fridolin rädda den svenska skolan på 100 dagar. (Ja, jag vet att båda i efterhand har tonat ner sina utspel.)

Men politiker som låter retorik bli huvudsak har inte framtiden för sig. Det utbredda tvivlet på att politiska beslutsfattare verkligen kan lösa samhällsproblem skapar efterfrågan på politiker som vågar avstå från yviga löften och mediala förenklingar. 

Framtidens framgångsrika politiker är de som vågar begränsa sig till ett fåtal viktiga områden, som han/hon faktiskt kan påverka, och hålla sig till dem. Politiker som säger ”detta är vad jag erbjuder, inte mer, men detta kommer jag verkligen att göra”.

I en tid av medietrötthet och allt mer uppskruvad retorik tror jag en sådan politiker skulle respekteras av många väljare. För väljarna förstår att stora samhällsproblem är svåra att lösa, och att politik är allvarliga saker.

För att återanknyta till Palme, i en numera berömd riksdagsdebatt 1983: ”politik är inga pajaskonster, det är inte hä hä och häpp häpp”.