Kärlek, fotboll och politik

URBAN OBSERVATÖR  Fotboll är som en perfekt Viagracocktail för företag som försöker sälja sina läskedrycker, öl och hamburgare med ungdom, hälsa, virilitet. Den laddar på ett liknande sätt en viss sorts skribenter med litterär macho och politisk cred. Där boxning för många passerar anständigheten, tjurfäktning à la Ernest Hemingways ”Döden på eftermiddagen” känns lätt borgerligt passé, där är fotbollen på ett bredare plan dagens maskulina gladiatorspel för massorna, men även perfekt ’macho plus’ för all sköns ’hangers-on’.

Mer än någonsin kittlar spelarnas enkla bakgrund från Europas lätt glåmiga miljonförorter kanske främst i Paris, Afrikas enkla byar, Brasiliens fattiga favelas. Vi är alla där och kladdar på olika sätt, vill åt något autentiskt. I nästan alla storstäder har numera de klassiska proletära kvarteren, som skapade den förra generationens fotbollsstjärnor, blivit hipster-kvarter. Och när Financial Times nyligen rapporterade ironiskt om kvarteren Barracas i Buenos Aires, en stadsdel tidigare fylld med industrier, nu tänkt för gallerier och vår tids ”bourgeoisie bohemia”, så var fastighetsmäklarnas argument för att locka till sig de internationella miljoninvesterarna just: ”här spelar arbetarklassens barn fortfarande fotboll på kullerstensgatorna”.

Spänningarna i Paris är extra starka. För Paris, som ju i realiteten är en gigantiskt innerstad, en elitens värld som aldrig har varit speciellt intresserad av fotboll. Världen innanför Paris mentala Berlinmur, ringvägen ”boulevard périphérique”, är som ett borgerlighetens, småborgerlighetens och elitens främsta epicentrum i Europa. Världen utanför ’périphériquen’ har alltid varit som en annan planet. Här utspelar sig också det maxade mediala och omänskliga scenariot mellan ’utanförskapet’ och ’innanförskapet’.

Kanske är det inte så konstigt att när Parisförorten Clichy-sous-Bois exploderade hösten 2005 var det som ett stort ”hoppsan” för den så välmående och på ytan humanistiska innerstaden. Där den rådande livsstilen för många alltid varit ”hjärtat till vänster och plånboken till höger”. Kanske är kontrasterna lika stora mellan dessa skilda världar även hos oss och i övriga europeiska storstäder. Men de ungdomar som går in genom dörren på en fransk skola i dessa förorter, les banlieues, lär sig snabbt hyckleriet. Orden som står ovanför entrén, citatet från franska revolutionen – ”frihet, jämlikhet, broderskap” – blir snabbt en tom floskel, ytterligheten av falskhet.

1998, när Fotbolls-VM var förra gången i Paris, och Frankrike segrade med sitt så älskade multikulturella lag – black-blanc-beur (”svarta, vita, araber”) – var stämningen och läget helt annorlunda. Zinédine Zidan, Marcel Dessailly, Lilian Thuram, Didier Deschamps och gänget var hjältar, hela Paris dansade på Champs-Elysées, på storbildsskärm föreslogs Zinédine som president. Sen dess har mycket vatten flutit under broarna, det ultra-nationalistiska Front National har vuxit sig starka, nationen har delats, främst Paris har utsatts för de svåra terrorattackerna. De flesta stora städer har haft svåra upplopp – ungefär som ”a long hot summer*” i USA, fast 30 år senare. De som tidigare var franska araber, och som dessutom parisare oftast refererade till med sitt ursprung; Algeriet, Marocko, Tunisien – buntas nu ofta fördomsfullt ihop av medier till ’muslimer’, även de icke troende, och halvsekulära.

Men nu som över en natt är det dags igen, nationen ska enas, ja Europa ska räddas, Frankrike måste bara vinna för sin självkänsla, hitta en identitet. Då smöras det å det grövsta igen för les beurs. Om detta skrev nyligen brittiska Guardians Parisbaserade skribent Andrew Hussey fängslande analytiskt och uttömmande in i minsta detalj i sin artikel The end of a beautiful dream? – Bleu is the colour. För den som föredrar att läsa på svenska så hade Dagens ETC det goda omdömet att köpa och översätta artikeln, göra sex sidor om Därför har Frankrike allt att spela för. Andrew Hussey är tidigare känd för sin bok The French Intifada (Granta, 2014) om det långa kriget mellan Frankrike och araberna. För finsmakare på såväl fotboll som ekonomi och politik är Financial Times Simon Kuper i Paris ett oslagbart kort. Hans artikel Tour de France den 4 juni i FT/Weekend om Fotbolls-EM vibrerar av briljans, går igenom kulturen, skillnader i nyans stad för stad. 

På hemmaplan märks främst vår egen och Aftonbladets oslagbare Erik Niva med sin nyutkomna bok Känner ni vibbarna? Fotbollen och det nya Sverige (Modernista).Vi är inte så få ’föga sportintresserade’ som sökt oss till det rosa Sportbladet, för att få veta mer om hans Katalonien, Barcelona, Brasilien, politiken, och nu Paris än vad traditionellt ’utrikes’ erbjuder. Nu i sin senaste bok lyckas han lyfta fram betydelsen av de positiva urkrafter, som finns i våra egna invandrartäta förorter. Vi har vårt livs chans att göra något unikt av integrationen – åt båda hållen – innan samhället klyvs mitt itu, hoppet och viljan går till spillo. Där finns en passion, en glöd, och där fotboll blir det fördjupande samhällsreportaget – där en ”faktabok” plötsligt får kittlingen av ”fiktion”.  Och där romantiserandet och litteraturen träder in, där försvinner ”kalla fakta” ut genom dörren. Vill man istället såga fotbollskulturen är Olof Lundhs Vad jag pratar om när jag pratar om fotboll den mest kritiska pennan.

Djupt fascinerad följer jag skådespelet runt fotbollen som för varje år blir ett allt större skådespel i samhället, en kulturell angelägenhet. Samtidigt som den bjuder på en av de få sociala möjligheterna för de hårdast utsatta, berör mänsklighetens innersta sköra trådar till hopp, men också blottlägger en brutal cynism. Fotbollen har alltmer blivit som ett levande bevis på det som den franske filosofen Guy Debord döpte till La société du spectacle, en mumsbit för den fransk-intellektuellt nördige. För är det inte så att artisterna, fotbollsspelarna – precis som konstnärerna, och deras en gång så bohemiska La vie d’artiste – alltmer blir som ett slags avantgarde och spjutspets för den neoliberala kapitalismen. Det lokala nöjet och leken förvandlas successivt till en global showbiz-konsumism, slukar våra sinnen, bedövar oss, som så mycket annat.

Fifa, Uefa med sina monopolistiska ställningar inom fotbollen och sina skattebefriade huvudkontor, ses av många som ren gangsterverksamhet – ett slags ”fotbollens Hell’s Angels”. Men istället för hotfulla grabbar i skinnväst, så dyker iskallt flinande herrar från Schweiz upp i kostym. Likt vampyrer suger de ut alla pengarna från sina offer – de fåfänga länderna, städerna. Medan skattebetalarna får stå för investeringarna, utgifterna. 

Men ändå ställer hela samhällen upp – från alla klasser, alla åldrar och politiska åskådningar. Det råder nästan en ”Saltsjöbadsanda” à la LO och Wallenberg runt ett landslags och fotbollens öde. Själv jämför jag fotbollens förrädiska attraktion med suget runt Kinas ekonomi. Där kan ju allt från maoister och Jan Myrdal till regering, näringsliv, fackföreningar och kungahus enas i ett kollektivt suktande svenskt konsensus; ”här ska vi hänga på tåget” – president Nixon var uppriktigare; "Money talks and Bullshit walks".

Själv tror jag att det är en varm magi som överröstar kalla fakta. Det kvittar hur mycket skit vi läser om fotbollspampar, huliganer, trafficking av spelare, utnyttjande av byggjobbare i Qatar, Fifa-fifflandet  – fotbollens sensuella mystik och spelarnas öden blir hela tiden segrarna. För fotboll är laddat med någonting mer än fotboll. Det är löftet om något ’annat’, något ’större’.

Många som har George Orwell som sin kultförklarade idol, vägrar att lyssna på hans klokskap om fotbollskulturen. Han insåg redan för 70 år sedan att spelet är som en ritualiserad stamkrigsföring; ”Fotboll har inget med rent spel att göra. Det hålls ihop av hat, avund, skryt… och en sadistisk njutning i att bevittna våld. Med andra ord; det är krig minus skottlossningen”. Läste för övrigt precis om den polske journalistens Ryszard Kapuścińskis legendariska ”Fotbollskriget”, där två landskamper på hemmaplan mellan El Salvador och Honduras, inför Fotbolls-VM i Mexiko 1970, utlöste just ett riktigt krig med tusentals döda.

Så stirrar vi återigen in i tv-skärmarna, direktsändningarna från Paris och Frankrike, nationer öga mot öga. De målade ansiktena på läktarna vrålar ut sina nationalhymner, först lite gulligt, sen alltmer kusligt falsettartat. Återigen hamnar min ena hjärnhalva i ett George Orwell-citat, som definierar nationalism: ”den perfekta kombinationen av maktlystnad och självbedrägeri”. Som för att förstärka Orwells tes dånar plötsligt några Mirage stridsflygplan ned på låg höjd över premiärpubliken till EM, dramatiskt sprutandes rök i trikolorens färger. Men i Paris där lite synd inte är märkvärdigare än några ostron, lite otrohet är en fjäder i hatten precis som månggifte på annat håll. Här har alltid ’uppåttjackat’ vapenskrammel plus ett närmast perverterat preussiskt marscherande på Champs-Elysées varit så där lite kul-kul som can-can. Men snabbt trängs det obehagliga åt sidan – jublet, spänningen, mystiken, elegansen med spelet tar återigen över. 

Fotbollen har som i smyg genomgått en dramatisk klassresa. Med argument om modernisering, säkerhet, upprustning, familjevänlig etcetera så har arenor successivt ”gentrifierats” – eller klarspråk; ”förborgerligats”. Numera är många upprörda, känslor är hårt i svall, de med ett starkt hjärta i fotbollskulturen har vaknat. Det som händer i land efter land är att läktarna längst bak och högst upp med ståplatser saneras bort. Syftet är säkerhet, ibland att bli av med obehagliga huliganelement. Men argumenten håller inte riktigt. Något övergripande äger rum i allt från England och Sverige till Brasilien och Frankrike. 

Under Fotbolls-VM på min stammisbar i Rio så fick många en chock när de stirrade in i tv-skärmen; där sitter en till övervägande del vit medelklassig publik. När de billigaste platserna på kort tid gått från cirka 10 kr till ca 100 kr, så är en hel åldersgrupp, en hel samhällsklass och nästan en halv stad exkluderad. Som Romário uttryckt sig om stadion Maracanã: ”Själen är borta, bara skalet finns kvar”. Detta blir ju extra grymt i ett land som så kraftfullt stoltserat med att ha tagit fotbollen från en vit rasistisk överklassport till en sensuell demokratisk sport där lagen speglar det brasilianska samhället ur alla aspekter – svart, blandras, brun, mittemellan, vit, fattig, arbetarklass, medelklass – med en kaxig gemensam briljans.

När jag läser ett utdrag i The Observers The New Review av Adrian Tempanys nyutkomna bok And the Sun Shines Now klarnar allt kusligt. De lokala brittiska lagen har efter den svåra läktarolyckan i Hillsborough 1989 byggt bort ståplatserna, successivt höjt priserna med mellan 400 till 1000 procent på läktarna Snittåldern är nu över 40 år. Så fort man fyllt 18 bast drar man istället till puben och tar några billiga öl, kollar fotboll på storbildsskärm. Och där är det superlagen från Barcelona, Madrid, Milano, München, Manchester och Paris som är de hippa och coola.

Successivt har fotbollen tagit klivet från mer lokal ”kultur” till global ”entertainment”. Läktarna får en allt större kvot med lyxloger för näringsliv, sponsorer och kändisar. En toppmatch blir alltmer som en Bruce Springsteen-konsert eller ett party med Swedish House Mafia på Friends Arena, vad Wall Street och Hollywood kallar ”Middleclass Zeitgeist” – mass not class som får investerarna att känna vittringen av pengar. 

Och när PSG:s nya ägare och ledare från Qatar driver detta till sin spets med att rusta, chockhöja priserna, portförbjuda den riktiga fotbollspubliken samt hävda ”att komma till deras stadion ska kännas som att komma till Parisoperan eller Ritz Hotel”, jazzband spelar, man får en fjollig påse med cologne. Ja, då förstår man att detta driver andra till vansinne. Ett av de sympatiskt gjorda inslagen runt Paris och fotbollen nu innan spelan var SVT’s Korrespondenterna, där en supporter schyst förklarar varför det måste vara lite skitigare, finnas en urinstank på toaletterna, för att det ska bli lite mer rock’n’roll och riktig fotboll.

Finns det då inget alternativ, ingen annan väg att gå? Jo, svaret finns i Tyskland, fast det är föga skildrat i medier. Där har fotbollsförbund, Bundesliga och politiker bestämt sig för att behålla de billiga ståplatserna, till varje pris få unga ur alla samhällsklasser att ha råd att gå på fotboll. Ståplatsläktarna, som alla andra är rädda för, fyller här en viktig demokratisk funktion. Av en slump hamnar jag i samspråk med en tysk kollega. Tydligt markerar jag min respekt för tysk fotbollspolitik.   

Snabbt kan vi enas om att det finns få ställen att bli så hänförd av fotboll på som under en match med det kultförklarade FC St Pauli i Hamburg – antirasistiskt, antifascistiskt, antisexistiskt. Efter att de hållit till i lägsta ligan tog deras då öppet homosexuelle ledare, musikaldirektören Corny Littman från Reeperbahn, dem till Bundesliga. Han bar kostym på teatrarna men klänning på fotbollen! När laget rusar in på planen spelas AC/DC ”Hells Bells”, när de gör mål sjunger alla det norska punkbandet Turbonegros ”I got erection”. Under alla de år det inte gått så bra har läktaren, alltid insvept i marijuanarök, unisont sjungit ”You’ll never walk alone”. Deras flagga är piratflaggan med dödskallemärket, som ofta tävlar med lika stora Che Guevara-flaggor. Många bävade för att deras nybyggda hemmastadion, skulle göra att en del av den alternativa charmen gick förlorad. Men med den invigdes den stora moderna ståplatsläktaren, vilket många anser var räddningen för en av Europas starkaste fotbollskulturer.     

Min tyske kollega skrattar plötsligt till: ”Jag är även ett opera-freak, högst upp på tredje raden hemma på operan i München, så har vi också ståplatserna kvar. Publiken där är minst lika spännande och blandad som fotbollspubliken på Reeperbahn”.

 Ja, det är mycket som står på spel i Frankrike och Europa, inte bara den närmaste månaden. Det är lätt att förstå att inte alla spelarna alltid sjunger med i Marseljäsen, när de kommer till orden: ”Ställ upp på raka led! Framåt! Framåt! Låt fiendens blod nu flyta på vår jord”.

Det är inte bara det att det är den enda nationalsång i Europa som uppmanar till att döda, mörda motståndarlaget. Det är också de ord som Främlingsreligionen stormade fram och brölade när de försökte fullfölja Frankrikes ’sekulära jihad’ av Algeriet , då många av dagens ungdomars far- och morföräldrar slaktades. 

I Tyskland kunde efterkrigsgenerationerna räta på ryggarna efter segern i Berlin VM 2006. Främst för att nationen så grundligt tagit tag i sin historia, gjort allt för att försonas med offren, inte sopat skammen under mattan. I Frankrike har det aldrig funnits ett uns av ’försoning’ eller ’förlåt’ i luften, från president eller regering, eller någons sida. Därför är risken att det som skulle kunna bli så stort, än en gång bara blir ett tillfälligt mer tragiskt storhetsvansinne.

Om inte förortskidsen, ”slöddret” (racaille) som Sarkozy kallade dem, än en gång på allmän begäran gör den så upplysta nationen lite mer anständig.

Bobo Karlsson, krönikör på Realtid Helg, har bara varit på fotboll en handfull gånger: en gång i Hamburg, en gång i Amsterdam, en gång i Barcelona, en gång i Rio, en gång i Buenos Aires, plus en gång i Stockholm. Hans böcker Urban Safari och Urban Safari 2 (båda Norstedts) handlar om tolv storstäder vardera.