Annons

Annons

"Först av allt ett hem"

Att köpa bostad är för de flesta livets största affär som många känner oro och ångest inför. Här berättar vår krönikör Joanna Redebrandt Törngren om hur hon och hennes familj resonerar kring deras husköp.

Joanna Redebrandt Törngren
Joanna Redebrandt Törngren

Joanna Redebrandt Törngren

Egenföretagare, investerare och småbarnsmamma.

Med en bakgrund som chefredaktör för Stock Magazine och vd för Unga Aktiesparare blir många förvånade när jag berättar att mina bästa affärer inte har varit på börsen, utan i fastigheter.

Efter två lyckade lägenhetsaffärer under studietiden i Göteborg valde min man Fredrik och jag att stå utanför bostadsmarknaden när vi mellan mellan 2009 och 2014 bodde i Stockholm. Med facit i hand blev det vår hittills absolut ”sämsta investering”. Vi väntade på att den påstådda ”bostadsbubblan” skulle spricka, vilket den aldrig gjorde, och därmed dök det där gyllene köptillfället aldrig upp.

Vägen framåt är inte alltid spikrak
    
När vi blev föräldrar flyttade vi tillbaka till Göteborg och bestämde oss för att köpa hus. Vi skippade resonemangen om bra investeringar, bostadsbubbla, bra köpläge etc – vår lilla familj behövde ett hem och någonstans att bo och leva, oavsett om det var en bra investering eller inte.

Annons

Annons

Efter otaliga budgivningar (ett flertal där vi trots högsta budet inte fick objektet), ett tomtköp med storslagna byggplaner (som vi övergav när vi insåg hur mycket tid projektet skulle ta – vi bodde i ett rivningsobjekt i 15 månader och ritade fram ett superhärligt kusthus, men till slut fick jag nog och kände att jag bara ville ha ett hem, jag orkade inte med ett enda beslut till, mer tjafs med grannar eller samtal till Byggnadsnämnden), och mycket frustration hittade vi till slut det perfekta objektet (vilket vi inte visste då).

Vårt blivande hem visade sig vara ett anspråkslöst 70-talshus i Askim, Göteborg. Trots att vi egentligen var inställda på en charmig herrgård på skånska landsbygden eller ett arkitektritat nybygge vid vattnet blev det alltså inte alls som vi hade tänkt, utan i ett 70-talshus på ”fel sida vägen” som vi till slut slog rot.

Absolut inte kärlek vid första ögonkastet…

När vi körde in på vår uppfart för första gången tänkte jag ”usch vilket gräsligt hus, här kan vi absolut inte bo”. Men när vi kom in i huset ändrade jag snabbt uppfattning och tänkte ”åh, här kan vi få det mysigt”.

Jag såg potential. Och blev påmind om att man inte ska döma hunden efter håren. Om man tänkte bort allt som var fult, exempelvis trasiga bruna persienner, gudsförgätna originalelement och färgen på köksluckorna och istället föreställde sig hur fint det kunde bli med hjälp av lite färg, nya beslag och fräscha vitvaror, så var huset inte alls så tokigt. Och den tråkiga uppfarten var kanske inte så dum ändå, den bidrar ju trots allt till att att huset är helt insynsskyddat från gatan.

Nu i efterhand kan jag känna att vi var oerhört naiva när vi började att titta på hus (typiskt oss 80-talister att tro att vi kan flytta från en liten lägenhet i stan direkt in i ett gigantiskt drömhus på bästa läget). Man ska naturligtvis passa sig för att generalisera och även om inte alla lär sig att krypa innan det är dags för att springa - så kanske fler än vi skulle tjäna på att man kanske behöver kompromissa lite med drömbilden vid första husköpet. Att välja att se potentialen i att man faktiskt har ett hem där man kan ha det mysigt, snarare än att fokusera på hårda värden som många gånger lätt kan ta överhand. Att man kan börja någonstans och att det inte innebär att man måste bo kvar hela livet, även om det kan vara skönt att veta att det är fullt möjligt – ifall bostadsmarknaden skulle gå ner.

…men den växer sig allt starkare för var dag

Det bästa av allt är att vi älskar vårt hus mer och mer för var dag vi bor här och att vi stormtrivs. Vi grejar löpande, inga stora ingrepp, bara lite färg och nya vitvaror gör underverk. Med förvånansvärt små summor och relativt enkelt arbete och har vi alltså lyckats förvandla en ”groda” till ”prins”.

I förra veckan såldes ett snarlikt hus lite längre ner på gatan och, baserat på grannens försäljning, visar det sig att även vårt hus verkar ha varit en god investering då det kan antas ha ökat i värde med över 30 procent sedan köpet för snart 2 år sedan. Det känns såklart superkul. Men vet du vad det allra bästa är? Känslan av det inte spelar någon roll hur mycket vi får om vi skulle sälja, för att vi trivs så bra att vi inte vill flytta. DEN känslan är oslagbar och helt klart en god investering!

Så här resonerar vi privatekonomiskt när det gäller husköp:

  • Man måste inte stretcha husbudgeten till max. Vi valde att köpa ett objekt som kostade mindre än vad vi hade utrymme till. Det känns jättebra att vi har en boendekostnad som vi känner oss komfortabla med och att vi har möjlighet att göra annat än att bo.
     
  • Vi ser vårt hus som ett hem, inte som en investering, och för oss är det viktigt att känna oss trygga. Det ligger som grund i alla beslut vi tar gällande lån, ränta, amortering, renovering etc.
     
  • Vi har valt att binda räntan och ser det som en motsatt inkomstförsäkring, det vill säga en ”kostnadsförsäkring”. Vi vet vad vårt boende kommer att kosta oss under småbarnsåren och det gör att vi sover gott om nätterna. Vi får ofta höra att ”historiskt sett har rörlig ränta alltid lönat sig”, men vi tycker det känns helt ok att det kostar lite att vara ”försäkrade”.
     
  • Vi amorterar enligt bankens krav, men inget extra. Däremot har vi räknat på att klara en relativt hög ränta och för att vänja oss vid en högre boendekostnad sparar motsvarande belopp till vår ”husbuffert”.
     
  • Husbufferten kan vi kan ta av till underhåll och renoveringar av huset - om vi exempelvis skulle behöva byta tak, köpa ny tvättmaskin eller känner för att måla om. Bufferten ska alltid innehålla ett minimibelopp. Minimibeloppet har vi satt till att det ska klara av att täcka så att vi kan bo kvar i vårt hus minst ett år även om vi båda skulle bli sjuka, förlora jobben eller råka ut för något annat tråkigt och oförutsett.
     
  • Vi lånar inte mer på huset, även om vi skulle kunna. Vi gör bara de investeringar och renoveringar som vi själva kan bekosta.

    Joanna_534.jpg

    Joanna Redebrandt Törngren
    Joanna Redebrandt Törngren bor i Göteborg och har ett förflutet som vd på Unga Aktiesparare.

Joanna Redebrandt Törngren har ett förflutet inom Unga Aktiesparare där hon varit vd och chefredaktör. Idag bor Joanna i Göteborg där hon kombinerar småbarnsåren med livet som egen företagare inom kommunikation. Förutom familjen och skrivandet lägger Joanna sin tid på investeringar och nätverkande.

Annons

Annons

Tidigare krönikor

Senaste krönikorna