Annons

Annons

ECB_PL.jpg

Det finns inget som hindrar att Sverige har ett mycket nära samarbete med och i stor utsträckning följer samma regler som bankunionen och ECB, skriver Realtids krönikör Per Lindvall.

Bankunionen är en halvfärdig nödlösning

Efter Nordeas beslut att flytta huvudkontoret till Finland höjs röster för att Sverige ska gå med i bankunionen. Men så länge som vi har en egen valuta är det krasst ekonomiskt svårt att se att Sverige har någonting att vinna på ett medlemskap i en förening vars främsta syfte är att lösa problem som vi inte har, skriver Per Lindvall i en analys av EU:s bankunion.

Per Lindvall

Per Lindvall

Eurozonens bankunion har till främsta syfte är att försöka lösa den sjävförstärkande ”doomloop” som riskerar uppstå vid en kris mellan banker och stater som inte lånar i sin egen valuta, det vill säga är medlemmar i euron. Det är ett omständigt sätt och det är högst oklart vad Sverige har i den föreningen att göra.

Vad gäller de övriga stora frågorna för bankunionen, hanteringen av insolventa banker, så kallad resolution som framför allt syftar till att bankernas investerare i såväl aktier som obligationer ska ta en större risk, och tillsynen av banksektorn, så finns det inget som hindrar att Sverige har ett mycket nära samarbete med och i stor utsträckning följer samma regler som bankunionen och ECB.

Efter Nordeas formella beslut att flytta sitt huvudkontor till Finland, med det landets medlemskap i den halvfärdiga förening som kallas bankunionen som det verbalt slagkraftigaste argumentet, så höjs röster för att Sverige måste gå med i såväl denna bankunion som i euron.

Men krasst ekonomiskt är det svårt att se att Sverige har någonting att vinna på ett medlemskap i en förening vars främsta syfte är att lösa problem som vi inte har, så länge vi har en egen valuta.

Vi får börja med att titta lite i backspegeln. Den globala finanskrisen var om något en bekräftelse på den amerikanske ekonomen Hyman Minskys finansiella instabilitetshypotes, där Lehman-kraschen också fått epitetet ”The Minsky moment”. Det vill säga att långa perioder av finansiell stabilitet leder till krav på avregleringar och ökat risktagande som slutar i en krasch.

Även om epicentrum för denna krasch var USA så visade det sig att europeiska, läs tyska, banker var mycket exponerade mot de mest toxiska delarna av de så kallade subprimelånen.

I det initiala händelseförloppet så visade det sig att ECB och andra centralbanker kunde hantera den likviditetschock som uppstod. De agerade som ”lender of last resort”, enligt den klassiska brittiska ekonomen Henry Thorntons och ekonomijournalisten (!) Walter Bagehots recept. Det vill säga att de öppnade likviditetskranarna för banker som hamnat i likviditetsmässig nöd.

De globala och de regionala penning- och interbankmarknaderna höll på att torka upp när ingen bank litade på någon annan. De efterföljande diskussionerna om förbättrad tillsyn, riskerna med ”to big to fail” och ”to interconnected to fail” (och möjligen även ”to jail”) följer också Minskys recept, även om motståndet från finansbranschen att gå tillbaka till den regleringsmodell som infördes efter 30-talets depression och finanskris och som Minsky ville bygga vidare på är mycket stort.

Men euroländerna hamnade ur askan i elden. För när den akuta globala finanskrisen var på väg att kunna hanteras så uppstod på grund av de obalanser som byggts upp inom euroområdet även en specifik eurokris, som var helt kopplad till de mycket allvarliga brister som finns i eurons konstruktion.

Med införandet av euron hade det uppstått stora regionala obalanser där länder som Portugal, Irland, Grekland och Spanien hade byggt stora bytesbalansunderskott, det vill säga de importerade kapital. Cypern seglade under radarn ett tag men blev sedan en av värstingarna och Italien kom med i denna grupp av andra skäl, framför allt en kroniskt svag ekonomisk tillväxt och en hög statsskuld.

Huvuddelen av denna kapitalimport hade gått via det egna banksystemet för att finansiera överhettade fastighetsmarknader. (Grekland var ett undantag där importen finansierade ett löpande statsfinansiellt underskott.)  När krisen accelererade och det var klart att bankerna var insolventa så ledde det, i kombination med att ekonomierna gick i baklås med skenande arbetslöshet - vilket minskade skatteintäkterna och drev upp utgifterna, till en statsfinansiell kris.

Man ska komma ihåg att både Irland och Spanien hade statsfinansiella överskott och mycket låga statsskulder före krisen. Men med detta så började även dessa staters betalningsförmåga ifrågasättas. Eftersom det egna landets banker, inte minst av likviditetsskäl satt fulltankade med det egna landets skuldsedlar, som före krisen bedömdes vara riskfria, så uppstod den nämnda ”doomloopen”. Det vill säga redan mycket svaga banker blev än mer insolventa när priserna på dessa statspapper föll, (räntorna skenade), samtidigt som staternas betalningsförmåga urholkades än mer när de fick sina egna banksystem i knät.

Problemet var att euroländerna, likt i princip alla andra länder som drabbats av en skuldkris (läs ekonomen Paul de Grauwes artikel “The European Central Bank as a lender of last resort”) som Argentina, Venezuela, Kazakstan och andra, inte lånade sin egen valuta. Det vill säga de hade ingen centralbank som kunde agera ”lender of last resort” för landets upplåning. Med en sådan kan ett land som lånar i sin egen valuta alltid rulla över sina egna lån, (risken för betalningsinställelse kommer från stolliga politiker). Eurozonen höll på att spricka.

Eurozonen kunde bryta denna ”doomloop” genom ECB-chefen Mario Draghis utlåtande om att ”göra vad som krävs” för att rädda euron och efterföljande kvantitativa lättnader, det vill säga stora köp av dessa statspapper. Men Draghis åtgärder har varit och är fortfarande kontroversiella inom eurozonen. Tyskland har stått på bakhasorna och varnat för inflation och moral hazard hela tiden. Med en mera hökaktig centralbankschef, typ Jean-Claude Trichet eller Jens Weidmann, hade det kunnat braka ihop.

Detta är den viktigaste historien bakom bankunionen. För att hindra denna ”doomloop” så har man försökt införa ett antal åtgärder, men där mycket återstår att införa, som en gemensam insättningsgaranti. 

Ett steg är att införa de så kallade resolutionsåtgärderna, för att på ett mera ordnat sätt hantera krisande banker. Ambitionen är att bankernas finansiärer, såväl aktieägare som andra fordringsägare, ska ta en mycket större del av en eventuell smäll.  

Hade dessa bail-in-regler varit på plats före krisen så hade Tyskland fått ta en mycket större del av bördan. Detta då Tyskland och tyska banker var huvudfinansiär till de nämnda ländernas kapitalimport. De kanaliserade helt enkelt Tysklands bytesbalansöverskott dit. 

Men bail-in-reglerna är inte helt okomplicerade.

Islands hantering av sin enorma bankkris visar visserligen att det kan fungera, även om det ansträngde relationerna till framför allt Storbritannien och Holland.

I Italien fungerade det inte då de krisande bankernas finansiärer och låntagare i stort sett var samma parter, varför nedskrivningar av bankens skulder skulle ge motsvarande nedskrivningar av dess tillgångar.

På Cypern blev den icke avsedda konsekvensen att ryska oligarker blev huvudägare till de rekonstruerade bankerna. Och ännu återstår att se vad förloppet blir för en bank som hamnar i gungning. Kanske kan bail-in-reglerna istället öka risken för problem?

En gemensam insättningsgaranti är ett annat sätt att försöka förhindra en ”run” mot en bank som verkar i ett land med svaga statsfinanser. Men den är inte på plats ännu. Som vanligt stretar Tyskland och Norra Europa emot. En gemensam euro-obligation som skulle kunna lösa problemet med att länderna inte har någon lender of last resort är ännu längre bort, med samma motståndare.

I övrigt är det receptet statsfinansiella åtstramningar enligt den närmast orwellska ”Stabilitet- och tillväxtpakten” som ska minska risken för ”doomloopen” som gäller. Staterna ska helst generera överskott enligt tysk modell.

Men alla kan inte spara som Tyskland, eller för den delen Sverige och Holland, och tvinga på omvärlden sitt bytesbalansöverskott. Förutom den överväldigande risken för deflation och stagnation med denna policy, om man inte får en mycket stark privat skuldökning som i Sverige, så kommer detta överskott växlas in mot allt osäkrare fordringar.

Det svenska ackumulerade överskottet sedan 1994 syns inte ens på papperet medan Tyskland har större delen av sina upparbetade fordringar på de övriga euroländernas centralbanker. Dessutom sår man ett rejält frö till kommande handelskrig. (Eller vad säger Donald Trump?)

Bankunionen är ett försök, men långt ifrån tillräckligt, att bryta den inbyggda ”doomloop” som finns i eurozonen. Som Financial Times tyskättade kolumnist Wolfgang Münchau skriver så är ECB som institution inte isolerad mot dåligt ledarskap. Med den MIT-disputerade Mario Draghi vid rodret gick det mycket bra. Men hans mandat löper ut 2019 och därefter är risken stor att det blir någon som är indränkt i de makroekonomiska ”renhetslagar” som gäller på planeten Tyskland.  

Det är mycket svårt att se vilken glädje som Sverige skulle ha av att vara medlem i denna bankunion eller ännu mer i den monetära unionen, euron. Man kan poängtera att ingen kan visa att införandet av den gemensamma valutan har inneburit något som helst tillväxtmässigt lyft för eurozonen. Dessutom har den förväntade konvergensen mellan ekonomierna istället blivit den motsatta, med de rådande politiska spänningarna, läs populism, som följd.

Det enda skälet att gå med i euron är det samma som gäller för Finland och de baltiska staterna, att vidga den geopolitiska rågången österut. Men då ska kanske kostnaderna för medlemskapet sorteras in i försvarsbudgeten.

Läs allt om:

Tidigare krönikor

Senaste krönikorna

Konkurrensen hårdnar mellan banker och techjättar

Utbredd finansoro för techdominans