"Jag ser hur saker kan vässas"

Jag hinner inte vänta många minuter i Handelskammarens reception innan en proper och välklädd man kommer emot mig. Första intrycket av Andreas Hatzigeorgiou är följaktligen att han har god smak. Vi småpratar lite innan intervjun sätter i gång, och det positiva första intrycket förstärks – han verkar sympatisk, ödmjuk och trygg i sig själv.

Hatzigeorgiou har varit chefsekonom på Handelskammaren i ett och ett halvt år. Dessförinnan var han rådgivare till förra handelsministern Ewa Björling (M) i närmare sju år.

– Jag jobbade i regeringskansliet som expert i internationell ekonomi. Jag utvecklade och lanserade den förra regeringens exportstrategi. Jag bidrog också till att vi öppnade upp med förhandlingar mellan EU och USA när det gäller ett nytt frihandelsavtal, berättar han.

– Det var ett spännande och intensivt jobb i många år. Väldigt lärorikt! Det blev även många resor. Över 30-40 med olika svenska företag.

Du är dessutom filosofie doktor i nationalekonomi och har pluggat i Lund, Stockholm och på två universitet i USA.

– Ja, det blev många år i USA.

Hur har du hunnit med allt? Du är ju trots allt bara 33 (snart 34, flikar han in).

– Det är en bra fråga! När jag flyttade hem från USA 2008 så tog jag en paus med forskningen och studierna. Men efter ett tag kände jag att forskarnerven kittlade lite grann, så jag började att ta upp forskningen i igen lite vid sidan av jobbet på UD. Men sedan gäller det ju att knyta ihop säcken också. Ewa Björling, som själv är docent, värdesätter utbildning högt. Så då fick jag faktiskt tjänstledigt ett år. Jag tillbringade en hel del tid nere i Lund där jag gjorde klart min avhandling, och sedan började jag på UD igen.

Du finns med på Veckans Affärers 101 supertalanglista och tittar man på din Linkedin ser det ut som du gått från klarhet till klarhet

– Det är väldigt snällt sagt. Så kanske det är, jag vet inte.

Ekonomi verkar vara den gemensamma nämnaren i din bakgrund. Var kommer det intresset ifrån?

– Nationalekonomi skulle jag säga är ju i grund och botten ett filosofiskt ämne, men det kanske inte är så många som uppfattar det så. De första nationalekonomerna var filosofer och hade ett brett samhällsintresse. Nationalekonomi försöker applicera vetenskapliga metoder på samhällsfrågor, och det har alltid lockat mig. Att ta frågor som är intressanta för samhällen och länder och försöka förstå dem rent objektivt. Det är något som nationalekonomin erbjuder och det har varit lockande.

– Mer specifikt drivs jag av frågor som hur det kommer sig att vissa länder är fattiga och andra är rika. Hur kommer det sig att personer som jobbar extremt hårt men bor i ett fattigt land inte kommer upp i en hyfsad levnadsstandard, medan andra jobbar mindre hårt och har en högre levnadsstandard. Och städer, varför en del blir framgångsrika men inte andra. Den detektivaspekten är extremt spännande.

Var det självklart att läsa nationalekonomi?

– Ja, det var den första kursen på universitetet, och jag var såld direkt kan man säga. Men ju mer jag läst, desto större respekt har jag fått för andra discipliner. Alla har något att bidra med. Att hitta fler arenor där olika perspektiv kan mötas tror jag är väldigt viktigt. I det avseendet är Handelskammaren spännande som en plattform för väldigt många olika perspektiv. Det är då man oftast kommer fram med de mest intressanta idéerna tycker jag.

Hade du som ambition från början att göra akademisk karriär eller bara blev det så?

– (tänker efter) Jag har alltid haft en enorm läslust och lust att vilja förstå. Har alltid velat gräva, inte nöjt mig med att förstå saker ytligt, utan velat förstå och bidra med något själv. Det ena har lett till det andra. Helt plötsligt så disputerar man.

Du vill se ett förändrat utbildningssystem har jag läst någonstans, stämmer det?

– Ja, det kanske jag har sagt i något sammanhang. Jag tror att vi måste lära oss att tillåta mer korsbefruktning i vårt land. Tittar man på andra länder och studietraditioner så uppmuntrar man till ett bredare angreppssätt till lärande än i Sverige. Det vore vettigt med ett lite mer anglosaxiskt tänk i utbildningen i Sverige, där man värderar olika discipliner på ett annat sätt än man gör idag. Till exempel att ingenjörer även läser historia och filosofi och att statsvetare uppmanas lära sig matematik. Det vore värdefullt.

Blev du headhuntad eller lämnade du akademin på eget initiativ?

– Det var kanske en kombination. Jag har nog alltid varit drivande. Känner mig aldrig mätt. Det är inte min personlighet.

– Jag försöker alltid hitta förbättringspotential. Inte så att jag ser brister i saker och ting, men jag ser hur saker kan vässas. Det kommer naturligt. Jag blir samtidigt sporrad av det och går in ännu hårdare. Sedan landar jag plötsligt kanske någonstans där jag inte tänkt jag skulle landa. Det har nog fått mig att gå vidare och vidga vyerna.

Är det en medveten karriärstrategi?

– Nej, det skulle jag inte säga. Men jag är helt övertygad om att utveckling alltid sker utanför bekvämlighetszonen. Både kärriärmässigt och privat. Jag brukar köra lite självtester. Hur bekväm är jag nu, är jag för bekväm så är det dags att utmana mig själv. Det behöver inte vara att byta jobb. Det kan vara att köra yoga fast man håller på med kampsport. Det är också en utmaning. Att hela tiden tänka hur kan jag ta ett steg utanför bekvämlighetszonen. Det är väl det som gjort att jag inte är kvar på UD. Jag valde inte att bli yrkesdiplomat. Det är det som gör att jag inte ser mig som akademiker.

Du vill hela tiden vidga din horisont?

– Ja, utan att röra sig för rörandets skull. Det finns ett värde i att vara stabil, för hoppar man runt för mycket blir det ju varken hackat eller malet. Att gå utanför bekvämlighetszonen kan även vara inom ett befintligt jobb.

Var det här jobbet utanför komfortzonen?

– Både ja och nej. Det som är spännande med Handelskammaren är ju att frågorna är mycket bredare än vad jag tidigare sysslat med. Hela det geografiska fokuset är helt annorlunda. När jag jobbade på UD var Sverige utgångspunkt medan Handelskammaren främst är en organisation för huvudstadsregionen. Så det är ett helt annat tänk, och en helt ny utmaning.

Du vill inte se dig som akademiker. Är det viktigt för dig att inte bli placerad i ett fack?

– Inte kopplat till gammaldags jobbtitlar. Jag är lite allergisk mot att definiera mig i termer av titlar. På UD sa kollegor ofta att de var diplomater: "Jag är diplomat” eller “Jag är förhandlare". Men man är så mycket mer än sin titel. Det är mer rimligt för mig att säga: "Jag jobbar som diplomat” eller “som chefsekonom". Vad man är är snarare något mer.

Är titlar begränsande?

– Ja, jag tycker att det är mer intressant att skapa någon slags förändring i positiv riktning. För att nå den jobbar jag med de här uppgifterna och jag använder de här verktygen.

Var kommer lusten att utmana dig själv ifrån? Det är ju inte bara trevligt med utmaningar, utan det kan vara rätt jobbigt också.

– Bra fråga. Jag tror att det kommer från idrotten. Jag hade väldigt tidigt ett starkt idrottintresse. Jag märkte att när jag testade på en ny idrott så var det ofta väldigt jobbigt under en fas. Man ger sig på något man inte kunde sedan tidigare. Jag är uppvuxen i Skutskär, en bandyort. Där föds man nästan med bandygrillerna på. Att ta steget över till hockey kan vara jobbigt. Det är en helt annan sport.

– Men alla de stegen jag tagit, att testa olika sporter, det har varit svårt och gjort lite ont i början. Men man märker att när man kommer över kullen så får man extremt mycket tillbaka. Det där har nog smittat av sig på andra områden. Hur jag tänker. Att testa något nytt, även om det är jobbigt i början, så får man en enorm utväxling tillbaka. Så var det att flytta till USA till exempel. Det var en kulturkrock till en början. Men när jag väl kom över den så fick jag mycket tillbaka.

Är det ett råd till till exempel studenter och young professionals?

– Ja, vidga vyerna. Men gör det av rätt anledning. Inte enbart för att du vill fly, utan testa för att du har en drivkraft och verkligen vill det du tänker göra. Det är en bra tumregel.

Hur ser du på din roll som chefsekonom?

– Den handlar dels om att följa makroekonomin, se hur våra prioriterade frågor påverkas av penning- och finanspolitik. Men jag ser också att min roll är att komma med nya idéer och perspektiv på saker och ting. Det är väldigt intressant.

Vad kan du bidra med?

– Jag har dels under det här året byggt vidare på min erfarenhet av att ha jobbat med internationell ekonomi och handelspolitik. Vi har lanserat en idé om att regionen också behöver sin strategi för internationella affärer. Vi har ett samarbete med världens ledande tankesmedja Brookings och det är något jag bidragit med. Där har vi mycket att utveckla. Givetvis även originella analyser av olika frågor. Det är något där jag skjutit in mig. Men det finns ingen brist på möjligheter. Det är bara tiden som sätter stopp för vad man kan göra, säger Andreas Hatzigeorgiou.