Frånvaron av politiska beslut eldar på inflationen (de fattar inte dynamiken)

Den höga svenska inflationen har en obehaglig parallell till rysk krigsföring, där ”kvantitet är en kvalitet i sig”.  De skenande energipriserna har en kraft i sig som är svår att värja sig mot när de äter sig in prisbildningen i våg efter våg genom andra sektorer. Den utvecklingen är påtaglig i SCB:s rapport över inflationen i januari. Elpriserna föll visserligen i januari och var den viktigaste förklaringen till att den allmänna prishöjningen, KPI, sjönk från 12,3 procent i december till 11,7 procent. Den ”underliggande” inflationen exklusive energi och räntor steg emellertid från 8,4 i december till 8,7 procent i januari.
Det är framför allt priserna på livsmedel, där de skenande priserna på energi och energirelaterade insatsmedel, som konstgödsel, har drivit på behovet att kompensera sig prismässigt i led efter led fram till konsument. Livsmedelspriserna har stigit med 19,6 procent på ett år. Det är bara något lägre än elpriserna, som stigit med 21,1 procent.

Riksbankens räntekanon är uppenbart inte något effektivt motmedel när det sker en så dramatisk förändring av relativpriset på en sådan viktig primär insatsvara. Precisionen i räntevapnet är istället snarast ”rysk” till sin karaktär, där det mest är att likna vid en bombmatta riktad mot all aktivitet i ekonomin,  och som i första ledet dessutom förstärker det som man är satt att bekämpa. (Man bombar sina egna.) För i det breda inflationsmåttet, KPI, där de stigande räntekostnaderna också beaktas, så har dessa stigit med 76,6 procent för egna hem och 87,4 procent för bostadsrätter och tillsammans bidragit med lika mycket som livsmedelsprishöjningarna i detta index, som viktas efter andelarna av slutkonsumtionen.

Vi kan (åter igen) jämföra med Norge, där pristaket på el har gjort att både den breda inflationen och den underliggande är väsentligt lägre än i Sverige. Den breda inflationen i Norge kom in på 7 procent i januari. Stigande livsmedelspriser är den tyngsta inflationsdrivande faktorn även i Norge, men denna uppvisade en ökningstakt på 12 procent, 7,6 procent lägre än i Sverige.

Att den svenska inflationen är så hög beror därmed mycket mer på stora misstag från våra styrande politiker, då vi kunde ha gjort samma sak som Norge och infört ett pristak på el, än vad det beror på Riksbanken. Den senare har i stället bara att ladda på med mera ammunition i sin räntekanon. Swedbank justerar nu exempelvis upp räntebanan för Riksbankens styrränta från dagens 3,0 till att toppa på 3,75 procent. Och den främsta eldkraften i räntevapnet går igenom boräntorna, som slår rakt in igenom köksfönstren för de belånade bostadsägande hushållen.

Samma bank, Swedbank, höjde i dag de rörliga boräntorna till 5,14 procent. Lägger vi på de förväntade räntehöjningarna från Riksbanken så är de rörliga boräntorna snart uppe på 6 procent.  Det vill säga det är i nivå med de ”worst case-scenarion” som bankerna räknar med i sina kvar-att-leva-på, KVALP, kalkyler. Den jobbiga frågan i det sammanhanget är om bankerna i dessa har beaktat att det inte bara är räntekostnaderna som äter sig in i hushållens budget utan även kostnaderna för att få mat på bordet. Det här är inte över ännu.