En söndag med valseger och röstskolk

Cannes/Frankrike Siffrorna 415-450 är mer än glädjande siffror för president Emmanuel Macron. Så många kandidater från hans parti LREM förväntas ta plats i det franska parlamentet efter söndagskvällens  första valomgång i parlamentsvalet.

Men det finns en annan siffra – nämligen 51,6 – som inte alls är lika kul. Det är procenttalet över de fransmän som i resignation vände valet ryggen, struntade i att rösta och stannade hemma.

Hur många hundra nya ledamöter, från det 14 månader gamla partiet, som kommer in i det nyvalda parlamentet utan att ha någon som helst politisk erfarenhet vet vi ännu inte. Men det behövs helt säkert en del snabbkurser i hur man ska jobba och uppträda där i nationalförsamlingen. Entusiasmen är så klart stor, men kunskapen desto mindre.

Söndagens första omgång överensstämde förvånande bra med opinionsmätningarna som sa att LREM skulle ta storslam medan de franska socialdemokraterna närmast skulle utraderas. Så blev det.  Medan LREM fått 32 procent av rösterna halkade Socialistpartiet ner till 9 procent. Det betyder att de 280 platserna man tog i valet 2012 nu krymper till mellan 15-25.

Ut åker den socialistiske presidentkandidaten Benoit Hamon som inte tar sig till andra omgången. Likaså partiets ordförande Jean-Christophe Cambadélis som får tacka för sig efter att ha suttit i parlamentet sedan 1997. Insiktsfulla socialdemokratiska profiler förstår att om partiet ska överleva måste det till en rejäl omdaning och ansiktslyftning för att ta en plats i morgondagens franska politik. 

Klasskampen är död och finns på sin höjd kvar på något obetydligt frontavsnitt långt ut till vänster. Det behöver tänkas nytt på den vänstra sidan i politiken.
Vad Frankrike nu fått bekräftat ytterligare en gång under denna sanslösa vår och försommar är det stora stöd som finns för okända ”macroniter” som inte kan så mycket om politik, men som vill lära sig för att förändra den så att folket åter blir representerat. 

Det här kan låta som en lite förmäten formulering.  Men gräsrotsfrustrationen över att de mäktiga partiapparaterna gör vad de vill med medborgarna sedan decennier tillbaka, har naturligtvis en yttersta gräns.

Macrons valplattform kanske inte håller ihop helt och hållet. Men sedan han tillträdde som president den 7 maj har han inför tv-kamerorna och sitt folk satt sig i respekt både hos Donald Trump och Vladimir Putin. Ett sådant agerande går hem i franska hem. Det är det här sista som franska analytiker menar har lyft LREM:s chanser i parlamentsvalet från att ha varit stora till att bli ännu större. 

Snabba att gratulera Emmanuel Macron till också den här valsegern var storheter som Angela Merkel, henne tyska socialdemokratiska kollega Martin Schultz och sist men inte minst Tony Blair.

En inte alltför vågad gissning är att den sistnämnde nog känner sig ha ideologiskt mer gemensamt med den nyvalda franska presidenten och dennes politiska plattform, än med sin egen nuvarande partiledare som för några dagar sedan ledde Labour till partiets tredje förlustval på raken. 

Den avgörande omgången sker visserligen först nästa söndag, den 18 juni. Men redan ikväll söndag efter första valomgången är det som sagt mängder av profilerade och välkända franska politiker som åker rakt in i historieböckerna.   En del är kvar men är besvikna. Över bland annat det franska valsystemet där vinnaren tar allt.
Enligt mätningarna får Nationella Fronten 13,6 procent av rösterna vilket förväntas ge partiet mellan 2-5 platser i parlamentet. Inte särskilt mycket med tanke på att socialistpartiet som får 9 procent förväntas få mellan 15-25 platser. En katastrof så klart, men i alla fall.

Eller för att ta vänsterpopulisten Jean-Luc Mélenchon med sina 11 procent som ger hans rörelse ”Okuvliga Frankrike” 13-23 platser. Sedan finns så klart perspektivet som handlar om hur 11 miljoner fransmän röstade på Marine Le Pen i presidentvalet men som trots det lönas med ynka 2-5 platser. 

Republikanerna blev det näst största partiet efter LREM och får efter första omgången 21 procent av rösterna som ger mellan 95-132 parlamentsplatser.  Faktiskt kan man säga att Republikanernas ekonomiska politik är ganska lik Macrons. Slår man samman stödet för de här båda partierna ligger det betydligt över 50 procent. Men som sagt – över halva valmanskåren stannade hemma i detta val.

Nu slickas såren i de övriga partierna. Besvikelsen är så klart stor. Men att som Nationella Fronten och Socialistpartiet ifrågasätta om denna majoritet för Macron och hans parti är bra för demokratin är väl att skjuta över målet. För vem avgör om en ny parlamentariker, invald av folket,  ska få  börja på det nya jobbet eller inte? Vem ska säga till väljarna: Sorry, ni röstade fel?! 

Emmanuel Macron med sin välmöblerade och smarta stab runt omkring sig, och med sin hord av förväntansfullt stampande nya parlamentariker i startblocken, vågar väl knappt stanna upp för att verkligen ta in vad han åstadkommit på bara drygt ett år. Det torde vara svindlande.

Hans stöd i parlamentet efter avgörandet nästa söndag blir sannolikt mycket stort i jämförelse med tidigare regeringar och presidenter. Men han vet också att om han ska han genomföra förändringar inom bland annat anställningsskyddet och arbetsrätten, för att nämna ett par exempel, måste han agera snabbt och utnyttja det initiativ som väljarna nu gett honom. Och inte ge chansen till den allt som oftast demonstrerande blockadvänstern att stoppa distributionen av bensin till mackarna eller med hjälp av brinnande bildäck lamslå trafiken på motorvägarna.

Blir det konflikter på hemmaplan – som det troligtvis blir eftersom det är Frankrike vi pratar om – kan Macron mycket väl tänka sig att klubba igenom de obekväma men nödvändiga förändringsbesluten med president-dekret. Och det snabbt.

Under tiden kan EU-vänner i både Bryssel och andra EU-länder andas ut. Allt medan britterna, under ledning av en stukat Tories och en stukad premiärminister, samlar sig för de kommande Brexit-förhandlingarna kan  de som vill se en fortsatt stark europeisk union lugnt se fram emot att grundaraxeln Frankrike-Tyskland, som EU vilat på i alla år, säkrar ett fortsatt starkt europeiskt samarbete med den varma EU-vännen Macron vid rodret i det franska presidentpalatset.

En valomgång kvar, som sagt var. Och igår kväll söndag var det många vänsteransikten som suddades ut under rösträkningen. Men slutresultatet får vi först nästa söndag. 

Emmaneul Macron vet att han slåss mot klockan. De hårda vänsterfacken som inte direkt gjort sig kända för att vara konflikträdda ser troligtvis den sista striden vara här.

Spännande? Det är bara förnamnet!