Annons

Annons

Stefan_Kreuzkamp_Deutsche_Awm.jpg

Investerare bör njuta av Tysklands tråkiga politiska liv medan det varar. Det varar knappast för evigt, skriver Stefan Kreuzkamp, Deutsche Asset Management.

Tyska valet: Inte så trist som det verkar

Med mindre än en vecka kvar avfärdas det tyska parlamentsvalet som en icke-händelse. Att apatin från finansmarknaden består är en ganska sannolik utveckling av en valrörelse som varit sällsynt tråkigt, även med tyska mått mätt. Exakt hur stor chansen är att ointresset består blir emellertid överraskande svårt att sia om, skriver Stefan Kreuzkamp, investeringschef, Deutsche Asset Management.

Tyska val är som regel svåra att förutspå. Tyska väljare har blivit mindre bundna till klass- eller religionsidentitet, mindre intresserade av att organisera sig i fackföreningar och mindre benägna att identifiera sig med något särskilt parti. Andelen väljare som bestämmer sig sent i en valrörelse ökar. Men förändringarna är inte totalt omvälvande och slutligen brukar de ändå fortfarande bestämma sig enligt kända mönster.

Det skulle därför krävas ett mindre underverk för att beskedet som väntas på valnatten blir annorlunda än vad som förväntas. Kristdemokraterna (CDU) som leds av kansler Angela Merkel och deras bayerska systerparti Kristligt sociala unionen (CSU) har haft en stadig och obruten ledning sedan maj.

Den kristdemokratiska alliansen ligger långt framför sin koalitionspartner, Socialdemokraterna (SPD). Martin Schulz, den socialdemokratiske kandidaten till kanslerposten har haft svårigheter att utmana på ett trovärdigt sätt. Förhoppningarna om att vinna tillbaka väljare från de gröna och vänstern har inte infriats. Som det mindre partiet i den styrande koalitionen verkar Socialdemokraterna drabbas av en del av skulden för gemensamt fattade beslut och får inte heller särskilt mycket uppskattning från de som stödjer den nuvarande regeringen. 

Annons

Annons

Ett scenario är en ny storkoalition med Merkel som kansler och en något mindre majoritet i parlamentet. Det finns emellertid ett stort motstånd bland socialdemokratiska partiaktivister mot att gå med i en ny regering som leds av Merkel. Vid sidan av en ny storkoalition finns möjligheten att lappa ihop en tre-partikoalition med liberalerna, ett marknadsvänligt och socialliberalt parti, samt de gröna. 

Många liberaler och kristdemokrater hoppas på en liten majoritet utan de gröna. En sådan majoritet skulle ha en plattform med något lägre skatter och en långsammare utveckling mot finansiell integration i eurozonen. Men det är svårt att förutsäga om detta kan komma att ske, på grund av flertalet egenheter i det tyska politiska systemet och i hur valen arrangeras. 

Lekmän brukar beskriva Tyskland som ett land med proportionell representation, med en fem-procentsspärr och ett dominant underhus, Förbundsdagen. Samtliga dessa tre beskrivningar är missledande. 

Till skillnad från väljare i de flesta länder, så har tyskar två röster i valet till Förbundsdagen. Den första rösten ska läggas på en individuell kandidat i någon av landets 299 valkretsar. Kandidaterna väljs för att representera respektive valkrets i Förbundsdagen. Den kandidat som får flest röster i en valkrets vinner ett så kallat ”direktmandat”, det vill säga en direktplats i motsats till övriga platser som fördelas proportionerligt. 

Utöver den första rösten som bestämmer vilken kandidat i valkretsen som får direktplatsen ges tyska väljare ytterligare en röst, den här gången för att välja parti. Väljare kan kombinera sina två röster på vilket sätt de vill. Till exempel kan du ge din första röst på den lokala socialdemokratiska kandidaten för att du gillar hennes person, men fortfarande rösta på de gröna – eller vilket annat parti som helst - med din andra röst. Tekniskt sett röster man på det utvalda partiets regionala lista. Ett parti måste få mer än fem procent av andrarösterna nationellt eller vinna minst tre direktplatser för att komma in i Förbundsdagen och för att andrarösterna ska räknas. 

Först när både de första och andra rösterna är räknade, så får kandidaterna som vunnit direktplatserna sällskap av kandidater från de regionala listorna. I det förra valet, 2013, gick 15,7 procent av de andra rösterna till partier, noterbart högerpopulistiska Allians för Tyskland (AfD) och liberalerna, som inte klarade att kvalificera sig till proportionell representation. 

Bland de fyra små partierna i 2017 års val, har enbart vänstern en stabil chans att få mer än tre direktplatser. Varken liberalerna eller AfD är riktiga utmanare till några direktplatser, men bör hålla sig på tryggt avstånd ovanför 5 procent och därmed klara spärren för representation.

De gröna försvarar en direktplats i Berlin och anses inte vara med i tävlan någon annanstans. De har också haft en sjunkande trend i de senaste opinionsmätningarna och ligger just nu på 6,5 procent. Det är inte otänkbart att de gröna därmed är ett mätfel från att hamna under fem procent. Om så sker, finns risken att de antingen bara får en plats i Förbundsdagen eller ingen alls. Detta skulle i så fall sannolikt möjliggöra för kristdemokraterna och liberalerna att få en egen majoritet. 

Omvänt, och mycket mindre plausibelt, så skulle det krävas en sista-minuten kollaps av rösterna för både AfD och liberalerna för att en vänster-koalition med socialdemokrater, de gröna och vänstern att komma någonstans i närheten av en parlamentarisk majoritet. 

Hur stor roll skulle det spela för finansmarknaden om Merkel och liberalerna står med en komfortabel majoritet på valnatten, till följd av några ökningar i slutspurten och ett överraskande misslyckande från de gröna? Det troliga svaret är; inte så stor roll alls. 

Den lagstiftande makten i Tyskland är brett distribuerad. Parlamentsvalet 2017 bestämmer enbart sammansättningen av Förbundsdagen, parlamentets underhus. Sammansättningen i den övre kammaren, Förbundsrådet bestäms inte vid valurnorna den 24 september.

Oavsett vem som vinner valet till Förbundsdagen, och oavsett vilken koalition som framträder efter att partierna har kohandlat, så bör den nya förbundskanslern starkt överväga att samarbeta med oppositionen - eller riskera blockeringar i Förbundsrådet. Alla möjliga koalitioner som kan framkomma vid valet till Förbundsdagen står långt ifrån det stöd på minst 35 ledamöter som krävs för förbundsrådets godkännande.

Förutom att stoppa lagstiftning som kräver godkännande, kan Förbundsrådet även förhala övriga beslut i övriga frågor. Dessutom är representationen i Förbundsrådet inte proportionell till befolkningsmängden. Istället har små delstater oproportionerligt antal röster i Förbundsrådet.

Detta innebär att relativt små partier, som de gröna, får något av en vetomöjlighet genom församlingen. Att kristdemokraterna under senare år har rört sig mot vänster återspeglar inte enbart politisk manövrering, utan är en förutsättning för att kunna regera givet förbundsrådets inflytande. Behovet av konsensus är starkt i Tysklands federala system. 

Ovanstående innebär att drastiska policyförändringar är osannolika, men också oförutsägbara. 

Om Merkels kristdemokratiska allians lyckas så bra som bedömare tror, så kommer en stor majoritet av parlamentsledamöterna från CDU/CSU att väljas in i Förbundsdagen via direktplatser. Till skillnad från sina likar i andra partier, kan de hävda den demokratiska legitimitet som ges från att ha haft en majoritet i sin egen valkrets. Kombinera det med liberalernas skepticism i en nyckelfråga som eurozonens räddningspaket och en stor valvinst kan faktiskt innebära att Angela Merkels uppdrag att regera blir svårare, snarare än enklare.

På längre sikt finns ännu större orosmoln. Om AfD blir en permanent kraft i det tyska parlamentet, på samma sätt som vänstern redan är, blir det än svårare att bygga fungerande koalitioner. Det är ett stort om, men tyska väljare – och inte minst investerare – bör njuta av landets tråkiga politiska liv medan det varar. Det varar knappast för evigt.

Stefan Kreuzkamp
Chief Investment Officer, Deutsche Asset Management

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons