Realtid

Svensk rysslandsanalys har tappat all sans och balans

Finansmannen Carl Meurling som är verksam i Ryssland har utpekats som en rysk påverkansagent med kopplingar till Kreml. Han ger nu sin version av det hela.
admin
admin
Uppdaterad: 18 jan. 2017Publicerad: 18 jan. 2017

En nyligen publicerad rapport skriven av två rysslandsexperter på Utrikespolitiska institutet saknar rim och reson. Tillsammans med Aftonbladets tidigare överdrivna rapportering visar detta hur bilden av ryska påverkansagenter i Sverige tappat all verklighetskontakt. Ironiskt nog har Aftonbladets kulturredaktion nu själva utpekats som Kremls svenska röst, skriver finansmannen Carl Meurling, verksam i både Sverige och Ryssland.

ANNONS
ANNONS

Mest läst i kategorin

I två artiklar publicerade på Aftonbladets kultursidor klär Åsa Linderborg och Martin Aagård förtjänstfullt av en ny rapport om ryska påverkansaktiviteter publicerad i Journal of Strategic Studies, "Russia’s strategy for influence through public diplomacy and active measures: the Swedish case", författad av de svenska forskarna Martin Kragh och Sebastian Åsberg, där den förstnämnde är chef för rysslandsprogrammet på Utrikespolitiska institutet i Stockholm.

Kulturskribenterna Aagård och Linderborg, som av Kragh alltså påstås vara någon slags infiltratörer i Putins tjänst tillsammans med bland andra Svenska Freds och Nordiska motståndsrörelsen, beskriver i sina artiklar "Häxjakten måste få ett slut" respektive "Grundlös attack mot Aftonbladet" i sin tur Kragh som “slapp och fördomsfull”, samt en “direkt amatör på medial rysslandsbevakning” som drivs av “ren inkompetens”.

Kraghs rapport om Ryssland och landets påstådda kollaboratörer i Sverige är undermålig läsning och bygger på något som han själv kallar för ”text- och nätverksanalys”. Textanalysen går ut på att använda lösryckta citat, rena lögner och manipulerade källhänvisningar. Nätverksanalysen är i praktiken vad som på engelska kallas guilt by association. Kraghs hypotes verkar vara att alla med ett konstruktivt förhållningssätt till Ryssland och intresse för samhällsfrågor måste vara politiska extremister och lakejer för Kreml, gärna i någon slags lömsk och icke närmare specificerad samhällsomstörtande förening.

Jag delar Linderborgs och Aagårds uppgivenhet inför den svenska debatten om Ryssland, som tyvärr präglas av denna ohederliga ”text- och nätverksanalys”. Jag stöder dem helt i deras uppfattning att häxjakten på oliktänkande måste upphöra.

Som ett första steg önskar jag att de båda kulturskribenterna kan städa upp på sin egen tidning. Anledningen är att Aftonbladet under rubriken "Svensk affärsman med SD-kopplingar fick miljardkontrakt i Ryssland"  i en egen ”text- och nätverksanalys” med Martin Kraghs hjälp nyligen använde sig av undertecknad som exempel på rysk infiltration i Sverige.

Huvudnumret i Aftonbladets anklagelseakt var att jag år 2011 bjöds på middag av bekanta som engagerat sig i Sverigedemokraterna, ett parti som jag aldrig varit medlem i. På middagen berättade de om en tidning som partiet påstod sig vilja starta, med enligt deras utsago bland andra DN:s före detta chefredaktör Hans Bergström som medgrundare. De undrade om jag ville bli delägare, vilket jag tackade nej till.

Vem är då undertecknad? Jag har de senaste 20 åren arbetat med kapitalanskaffning till bland annat Ryssland. Sedan början av 2014 är jag vd för ett företag som finansierar ryska infrastrukturprojekt. Huvudägare är en ledande rysk industrialist och som styrelseordförande sitter en känd affärsman från Luxemburg, som bland annat var en av Skypes första ägare.

Aftonbladet hade lyckats komma över interna SD-mejl som handlade om den middag jag deltagit på fem år tidigare (alltså flera år innan jag lärde känna mina nuvarande kollegor). Man upptäckte också att jag hade skrivit mejl till partiföreträdare och uttryckt förståelse för Rysslands utrikespolitiska manövrar. "Textanalysen” gav alltså enligt tidningens rapportering bevis för att jag var en politisk extremist.

ANNONS

Aftonbladets reporter följde upp detta med att utnämna mitt bolags aktieägare till Putinvän, eftersom hans andra bolag utfört uppdrag för Gazprom. Vidare konstaterade tidningen att vår styrelseordförande privat donerat pengar till brittiska Tories strax före omröstningen om Brexit. ”Nätverksanalysen” gav sammanfattningsvis stöd för hypotesen att jag red på en björn tillsammans med president Putin på hans datja.

Kontentan av allt detta var att jag och mitt bolag var medelpunkten i en rysk konspiration för att påverka svensk och europeisk politik. Detta skulle alltså ske genom att jag på uppdrag av Putin skulle försöka påverka Sverigedemokraterna. Som tack för detta skulle min arbetsgivare ges favörer vid offentliga upphandlingar i Ryssland.

Som om denna lösliga konspirationsteori inte räckte blev ovan nämnda Martin Kragh, i sin egenskap av rysslandsexpert på Utrikespolitiska institutet, intervjuad i Aftonbladet TV om det hela. Efter detta omvandlades tidningens insinuationer till forskningsresultat av tvivelaktig kvalitet som framfördes i diverse Nato-forum på nätet.

Den lilla fjädern har på senare tid förvandlas till en praktfull kalkon av internationella tidningar som The Guardian, New York Times och Huffington Post, som använder "The Swedish Institute of International Affairs” påståenden om Rysslands konspirationer i sina pågående kampanjer mot Donald Trump, trots att institutet i efterhand avsagt sig allt ansvar för rapporten.

Personligen är jag mest av allt förvånad över detta försök till social stigmatisering av min person. Samtidigt tvingas jag medge att jag nog allt känner lite skadeglädje över att jag sent omsider alltså fått sällskap av Aftonbladet i Putins svenska laguppställning, genom utpekandet av tidningens kultursidor som Kremls svenska röst.

Som svensk medborgare och skattebetalare är jag mer beklämd än förvånad. Varför tillåts Kragh att använda ett svenskt skattefinansierat institut som bas för att legitimera sina konspirationsteorier och klä dem i termer av forskning?

Aftonbladets Linderborg och Aagård påpekar att Martin Kraghs agitprop är ett hot mot yttrandefriheten. I detta instämmer jag till fullo. Jag vill också påpeka att svenska ekonomiska och säkerhetspolitiska risker kan uppkomma om Kraghs och Åsbergs grunda och bristfälliga analys och världsbild tillåts sätta den utrikespolitiska agendan för svenska journalister, och därmed i förlängningen också för våra ledande politiker.

Carl Meurling, vd Rise Capital AB.

ANNONS

Om skribenten: Företaget Rise Capital finansierar ryska och östeuropeiska infrastrukturprojekt. Innan tiden på Rise Capital var skribenten vd och grundare för en Rysslands- och Östeuropafokuserad hedgefond som förvärvades av en nordisk privatbank i slutet av 2013. Han arbetade dessförinnan i ledande befattningar på de Rysslandspecialiserade fondbolagen Prosperity Capital och East Capital, och som managementkonsult på Accenture. Meurling har en civilekonomexamen i finansiell ekonomi från Handelshögskolan i Stockholm och talar flytande ryska efter fullgjord militärtjänstgöring på Försvarets radioanstalt (FRA).

Fotnot: Med på bilden ovan är familjens ryska katt Ballada, som är besläktad med den före detta ryska presidenten Dmitrij Medvedevs katt Dorofei. Den katten var ”Russia’s first pet” mellan åren 2008 och 2012 och mycket känd i ryska medier. Dorofei påstås av uppfödaren i S:t Petersburg vara Balladas farbror. Där finns således ett tidigare samband mellan Meurling och Kreml som de svenska "nätverksanalyserna" har missat, påpekar artikelförfattaren.

Läs mer från Realtid - vårt nyhetsbrev är kostnadsfritt:
ANNONS
Jämför courtage

Compricer är Sveriges största jämförelsetjänst för privatekonomi. Klicka här för att jämföra courtage.

Jämför här
ANNONS
Spela klippet

Framtidens äldreboenden: Teknik, trygghet och trivsel

Äldreboenden och andra omsorgsfastigheter kommer att spela en allt större roll inom både samhällsstrukturen och fastighetsmarknaden. Med en snabbt åldrande befolkning ökar behovet av innovativa lösningar som möter de komplexa krav som dagens vård och omsorg ställer. Utformningen av framtidens äldreboenden handlar inte bara om praktiska funktioner utan också om att skapa miljöer som främjar […]