De som fortsätter odla ”du kan få allt-kulturen” i frågor om familj och karriär gör många unga påläggskalvar en otjänst. Det handlar om att respektera deras prioriteringar och livsstilsval och stötta dessa val, istället för att skuldbelägga eller baktala dem för att de har gjort val som kanske bryter mot gällande norm, replikerar Elisabeth Thand Ringqvist.
Skuldbelägg inte unga påläggskalvar, Amanda Lundeteg
Mest läst i kategorin
REPLIK Efter min personligt reflekterande text “Riskkapitalet behöver fler kvinnor” här på Realtid.se om de erfarenheter jag själv har gjort i näringslivet, har jag fått oväntat många uppskattande kommentar från kvinnor som själva aldrig skulle ge sig in i jämställdhetsdebatten. Flera av dem berättar för mig att de inte törs kommentera i mina öppna sociala mediekanaler, eftersom det är tabubelagt att tala om att de har gjort val som många, framförallt andra kvinnor, har synpunkter på.
Detta är också är talande för repliken “Att vara förälder är inte en kvinnofråga” som Amanda Lundeteg på Allbright skrivit som svar till mig. Jag får känslan av att hon avsiktligt inte försöker förstå vad det är jag säger och beskriver.
Det finns fantastiska jobb i näringslivet där flexibiliteten är hög och förutsägbarheten god. Allbright gör en förträffligt insts där de sätter ljuset på hur jämställdheten ser ut i Sveriges olika maktcentra. Och där riktigt makt finns så finns oftast en konkurrens om att nå toppen, eftersom det gör att hen som befinner sig på toppnivån har mer att säga till om.
Det är dock uppenbart att företrädare för den allmänna positionen i den svenska jämställdhetsdebatten använder sig av några av de mest klassiska formerna av härskartekniker som finns. Påförande av skuld och skam samt dubbelbestraffning är två av de fem härskartekniker som identifierats, och som används av män mot kvinnor i många fall.
Den första härskartekniken handlar om att inte ha följt informella regler som inte var uttalade.
Den andra handlar om att oavsett vad man gör så måste hen hantera ett svek mot barnen, eller mot sin uppgift.
Amanda Lundeteg väljer att generalisera utifrån mina egna upplevelser och tolka dessa som ett allmänt problem om jämställdhet i föräldraskapet. Många högpresterande arbetsplatser jobbar aktivt med få alla att ta ut föräldraledighet. Ju högre utbildning, desto bättre är de jämställda uttagen. Till och med uttag av dagar för att vårda sjuka barn blir bättre.
För två år sedan enades jag med bland andra LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson, i en utredning om jämställdhet i arbetslivet, om ett förslag med en tredelad föräldraförsäkring. Detta för att kvinnor och män ska uppmuntras dela ännu mer lika, och för att såväl stjärnfamiljer som företagare ska kunna ta in en tredje person för att vara med barnet innan tiden på förskolan börjar.
Det praktiska är en del av jämställdheten, och där görs mycket hos arbetsgivare. En annan utmaning för högpresterande pappor och mammor handlar dock om förväntningar som finns på deltagande i barnens aktiviteter både i skolan och i aktiviteter efter skolan.
På något märkligt sätt har en slags amerikansk soccer mom-tradition smugit sig in parallellt med att paren som göra dubbla och samtidiga karriärer blir allt fler. “Soccer mom” innebär att föräldrar, hittills oftast kvinnor, är med på utflykter och aktiviteter, arrangerar loppisar och insamlingar och skjutsar barn som är fullt kapabla att åka buss till träningarna.
Det här är fantastiska personer som jag högaktar för de val som de har gjort. Men problemet uppstår när deras agerande blir norm för hur kvinnor förväntas vara. Och när förväntningarna på perfektion i familjelivet ställer krav på att också deras liv ska se ut som något som hämtats direkt från en omslagsbild på ett perfekt stylad inrednings- eller mammatidning.
Svenskt midsommarfirande må vara en etablerad tradition, men om du jobbar för ett franskt företag så är förståelsen mycket begränsad för varför du inte väljer att komma till ett viktigt möte denna fredag. Det är dessvärre inte förrän hen har kommit förbi de mest intensiva barnaåren som hen har senioriteten att själv sätta agenda för när möten med andra personer och aktörer ska ske. Det här gäller inte bara i näringslivet utan det kan lika gärna gälla musiker, poliser, journalister eller tjänstemän i den offentliga sektorn..
De som fortsätter odla ”du kan få allt-kulturen” gör dessvärre många unga påläggskalvar en otjänst. Vårt uppdrag måste vara att uppmuntra och hjälpa de vänner och kollegor som strävar mot att hitta sina sin nivå i arbetslivet där de vill arbeta. Det handlar om att respektera deras prioriteringar och livsstilsval och stötta dessa val, istället för att skuldbelägga eller baktala dem för att de har gjort val som kanske bryter mot gällande norm, oavsett hur dessa val ser ut.
Det är så jag ser på de här frågeställningarna utifrån mitt personliga perspektiv.
Elisabeth Thand Ringqvist
ordförande Svenska Riskkapitalföreningen, SVCA
senior advisor NFT Ventures