I praktiken föreslår Ilmar Reepalu ett vinstförbud

Ilmar Reepalu, särskild utredare i den så kallade Välfärdsutredningen, har lagt fram ett förslag till ny lagstiftning som innebär en kraftig vinstbegränsning för privata företag i välfärdssektorn. Förslaget har fått utstå omfattande kritik från tunga remissinstanser. 

Förslaget innebär att ett tak sätts på bolagsnivå för avkastning på så kallat operativt kapital i bolaget om sju procent. Detta innebär i praktiken att ett vinstförbud införs för en stor del av företagen eftersom redovisat operativt kapital är så pass lågt i välfärdsföretagen.

Analyser visar att 80 procent av välfärdsföretagen högst skulle kunna redovisa en rörelsemarginal om två procent. Enligt all ekonomisk teori är det en nivå som inte är tillräcklig för att matcha marknadsmässiga avkastningskrav och den risk som en verksamhet innebär för ägarna.

Mycket av kritiken mot förslaget skjuter in sig på den tekniska utformningen av förslaget. Givetvis finns andra grundläggande argument mot förslaget, men frågan kring hur man ska mäta övervinster är själva kärnfrågan för utredningen att tackla. Det politiska motivet framgår tydligt redan i direktiven till utredningen. 

Rörelsevinstbegränsning som metod

Ilmar Reepalu har valt en modell som innebär en rörelsevinstbegränsning, det vill säga inte en inskränkning av utdelningen. Han har vidare inte valt att koppla vinstbegränsningen direkt på rörelsemarginalen utan gått på en begränsning i förhållande till så kallat redovisat operativt kapital.

Valet av metod har lett till att en rad olika företagsekonomiska grundbegrepp har debatterats och det finns några viktiga frågor som sticker ut särskilt i denna debatt. 

Den första kärnfrågan rör varför välfärdsföretag har så pass mycket högre avkastning på operativt kapital än tjänsteföretag i allmänhet. Avkastningen ligger nämligen på mellan 25 och 72 procent och upp till 85 procent i vissa kategorier, jämfört med cirka tio procent i tjänstesektorn i stort. Redan här borde den initierade läsaren få hicka. En avkastning uthålligt på 85 procent är väl inte rimligt? Nej, det är det inte och den ekonom som anlitades för att räkna på förslaget konstaterade två allvarliga brister. Dels att bolagens balansräkningar inte baseras på marknadsvärden och särskilt inte innehåller värdet av mer mjuka tillgångar, som utgör en så stor del av värdet i just välfärdsföretag.

Frågan går att stresstesta beräkningsmässigt genom att använda de större välfärdsföretag som utredningen själva lyfte fram som exempel i Landströms utredning.

Det var bolag som Attendo, Humana och Aleris, med flera. Om vi beräknar avkastningen på operativt kapital på dessa företag utifrån deras koncernredovisning, där marknadsvärden i större utsträckning redovisas eftersom redovisningsreglerna kräver att marknadsvärden identifieras vid förvärv, så sjunker avkastningen till tio procent. Problematiken med mätningen av operativt kapital visar sig alltså i stor utsträckning kunna förklaras av en konservativ redovisning. 

Missvisande redovisning

En annan allvarlig brist är att redovisningen i mindre företag påverkas av de skatteregler som vi har för fåmansföretag, vilket gör att redovisningen inte blir rättvisande. Det är faktiskt så att en så pass stor del som 33 procent av de uppskattade övervinsterna återfinns i företag med upp till fyra anställda och så mycket som 57 procent av övervinsterna inom hälso- och sjukvårdssektorn i dessa småföretag. 

Övervinsterna totalt sett över en längre period beräknade utredningen till motsvarande 1,65 miljarder kronor per år. För att bedöma beloppet kan vi relatera det till att de totala kostnaderna för enbart sjuk- och hälsovård beräknas öka från 415 till över 700 miljarder fram till år 2025 om kostnadsutvecklingen inte bromsas. Det visar att frågan i sig, trots utredningens relativt låga vinstbegränsning, är marginell i förhållande till de stora kostnadsutmaningar som hela välfärdssektorn står inför. Att förslaget i sig också hämmar innovation och kostnadseffektivisering gör förstås inte saken bättre.  

Kapitalbasen påverkar vinsttaket

Ett besvärligt mätproblem är också att företag kan välja att äga vissa tillgångar eller att hyra, vilket kraftigt påverkar kapitalbasen och därmed vinsttaket. Kontroll måste också ske så att alla kostnader verkligen är marknadsmässiga, som till exempel löneuttag från ägare eller tjänster utförda av närstående företag. Utländska företag kan inte ingå i den vinstbegränsade sektorn vilket ytterligare ökar kontrollproblemen. Behovet av kontroll och kostnaderna för detta är kraftigt undervärderade.  

Lägre operativt kapital

Det finns en annan fråga som är lite bortglömd i debatten och det är det faktum att välfärdsföretagen faktiskt skiljer sig från andra tjänsteföretag på en viktig punkt. Det operativa kapitalet är lägre på grund av förmånligare betalningsvillkor. När vi på Grant Thornton undersökte detta visade det sig att ungefär en fjärdedel av företagen har ett negativt rörelsekapital. Det uppkommer normalt genom att betalning erhålls snabbare än för tjänsteföretag i allmänhet och därmed minskar kapitalbindningen i balansräkningen och ger en snabbare kassaflödesgenerering. I en stor underbransch – assistansbranschen – har dessa regler nyligen ändrats och den förskottsbetalning som tidigare erhållits finns inte längre kvar. 

Utvecklingen går alltså mot förändrade betalningsvillkor och faktum är att om politikerna anser att problemet är att avkastningen på operativt kapital är för hög finns det en enkel lösning – att kommuner och landsting helt enkelt förändrar betalningsvillkoren så att avkastningen på operativt kapital sänks jämfört med i dag. 

Mats Fagerlund
branschansvarig Vård & omsorg
affärsområdeschef Advisory, Grant Thornton