Realtid

Henrik Alexandersson: "Mitt fängelsestraff intressant för fler än mig"

Ett av justitierådet Göran Lambertz sista beslut som domare i Högsta domstolen innan pensioneringen blev att avslå Henrik Alexanderssons överklagande.
admin
admin
Uppdaterad: 07 mars 2017Publicerad: 07 mars 2017

Jag har i och med att att justitierådet Göran Lambertz nekat mig prövningstillstånd i Högsta domstolen dömts till ett 18 månader långt fängelsestraff, efter en långdragen skatteprocess. De flesta som genomgår en sådan rättsprocess tiger om den. Men jag kan och vill vara frispråkig om bakgrunden till mitt straff, eftersom det rymmer en rad frågeställningar som berör grundläggande principer för det svenska rättsväsendet. Det skriver Frihetsfrontens ordförande Henrik Alexandersson.

ANNONS
ANNONS

Mest läst i kategorin

Det är många människor som genomgått det helvete som en skatteprocess är. De flesta av dem tiger – av skam, nödvändighet eller hänsyn till sin omgivning. Vilket leder till att myndigheterna kan bete sig nästan hur som helst, utan att resten av samhället får reda på vad som sker.

Själv har jag alltid, på principiella och politiska grunder, hävdat att skatt är stöld. Och jag råkar befinna mig i en situation där jag kan vara frispråkig om detta.

Staten anser nu, efter en långdragen rättsprocess, att jag har undanhållit skattepengar och att jag skall spärras in. Jag har dömts till ett 18 månader långt fängelsestraff för skattebrott och bokföringsbrott, kopplat till två svenska stiftelser som jag ansvarade för. I praktiken betyder att jag kommer få sitta av 12 av dessa månader på en svensk anstalt. Det finns naturligtvis långa förklaringar till hur det blev som det blev, men visst, nu är läget som det är och det accepterar jag. Det betyder dock inte att rättsprocesser får gå till hur som helst.

Jag hade en viss förhoppning om att Högsta domstolen skulle respektera det faktum att dubbelbestraffning är förbjuden, och att det även bör gälla mig och mitt fall. Men tyvärr inte. Det kortfattade beskedet att jag inte beviljas prövningstillstånd i Högsta domstolen var naturligtvis en besvikelse. Men det som verkligen stack ut var att beslutet var undertecknat av justitierådet Göran Lambertz, ett beslut som han fattade strax innan sin pensionering häromveckan.

Vi är ytligt men dock bekanta, sedan tiden innan Lambertz fick fallet Quick/Bergwall på hjärnan. Ett ord som jag omedelbart kommer att tänka på är delikatessjäv.

Skrev justitierådet möjligen under något utan att titta på pappret, under en av sina sista arbetsdagar innan pensioneringen? Har någon över huvud taget övervägt sakfrågan i ärendet? Råder det inte någon ordning ens hos Högsta domstolen längre?

Det är bara det sista exemplet av en rad absurditeter. En annan är att min första kontakt med Ekobrottsmyndigheten var när svensk åklagare och polis – tillsammans med den belgiska federala polisens enhet för internationell organiserad finansiell brottslighet – en tidig morgon stormade in i huset i Bryssel som jag bodde i. En av mina grannar hann inte ens få på sig sina kläder.

Detta spektakel torde ha kostat det svenska rättsväsendet stora summor. Internationellt rättsbistånd är inga billiga affärer.

ANNONS

Resultatet av husrannsakan i Bryssel blev att man beslagtog några brev från Skatteverket till mig och att jag kallades till ett samtal hos polisen i Bryssel, vid vilket jag förvägrades rätten att ha en advokat närvarande.

Tro mig, en enkel kallelse per post hade räckt för att väcka min uppmärksamhet och få mig att (tillsammans med en advokat) infinna mig i Stockholm, i vederbörlig ordning. Man visste var jag fanns. Jag hade ett fast jobb i EU-apparaten som politisk sekreterare i EU-parlamentet och ingen fara om dröjsmål förelåg. Det svenska rättsväsendets insats i Bryssel har vad jag kan bedöma inte i något avseende påverkat målets substans eller utgång.

Den belgiske skattejurist som jag fick tag i senare på dagen, efter morgonbesöket i bostaden, hade aldrig hört talas om att man tar i så för ett – i hans ögon – relativt blygsamt belopp. Men han undrade om jag möjligen hade några ovänner i den svenska statsapparaten.

Kan det över huvud taget vara rimligt att sätta igång en så här oproportionerlig stor apparat i tider då det finns högar med outredda brott hos polisen? Det är knappast en rimlig prioritering av det offentligas resurser, om jag får ge min syn på saken.

(Detta skedde för övrigt samtidigt som svenska åklagare envist vägrade åka till London för att förhöra Wikileaks grundare Julian Assange – med motiveringen att svenska åklagare inte åker utomlands. Vilket uppenbart var en lögn.)

Den kanske största överraskningen kom i tingsrätten, när åklagaren inför de politiskt tillsatta nämndemännen förklarade att jag minsann är piratpartist och att Piratpartiet tagit mandat från de “riktiga” partierna i EU-valet. Även Pirate Bay-frågan drogs in i denna beskrivning. Dessa omständigheter fångade helt klart nämndemännens uppmärksamhet, kunde vi som var på plats i tingsrättens sal konstatera.

Ja, jag arbetade vid den tiden för Piratpartiet i Europaparlamentet med frågor som bland annat rörde medborgarrätt, massövervakning och internets frihet. Men som nätpirat är jag rätt amatörmässig, då jag inte ens fildelar. The Pirate Bay har jag aldrig varit i närheten av. Och jag hade knappast väntat mig att min förmodade politiska hemvist skulle anföras som argument mot mig i tingsrätten. Jag begriper över huvud taget inte vad den omständigheten har med mitt fall att göra.

Dessutom är det en absurditet i sig att de svenska tings- och hovrätterna befolkas av nämndemän som utses av de politiska partierna. Det innebär att det i praktiken inte finns någon maktdelning mellan den lagstiftande och den dömande makten – och att dessa icke juridiskt skolade amatördomares oväldighet i vissa fall kan ifrågasättas. Ligger deras lojalitet hos partikamraterna som vill ha skattepengar till kommunala kamelcenter, för att ta ett nu aktuellt exempel, eller kan de på ett rimligt och opartiskt sätt bedöma rättsfall där enskilda medborgare står anklagade för att till exempel ha behållit de pengar de tjänat? Svaret är att det kan vi aldrig veta.

ANNONS

Det hela landar i att folk som inte gjort något värre än att behålla de pengar de själva tjänat spärras in – medan de som rånar och misshandlar ofta kommer undan med betydligt lindrigare påföljder. I Sverige är det värre att utmana skattebasen än att stjäla och att skada andra människor. Jag antar att det är så kallad signalpolitik.

Statens våldsmonopol må ha makten att låsa in mig i ett år. Men man kan inte hindra mig från att påtala dess vårdslösa maktutövning. Eller att ifrågasätta om våra politiska makthavare verkligen använder skattemedel på ett sätt som är rimligt och kostnadseffektivt – i en tid när allt fler ser hur samhällelig kärnverksamhet faller sönder, och det inte på grund av brist på pengar utan på grund av inkompetens.

Henrik Alexandersson
ordförande i Frihetsfronten, samhällsdebattör och bloggare

Läs mer från Realtid - vårt nyhetsbrev är kostnadsfritt:
ANNONS