Därför behöver MSA och Vinge varandra

Räkenskapsåret 2018 går mot sitt slut. Fixstjärnan Mannheimer Swartling och huvudkonkurrenten Vinge närmar sig målsnöret, och det skulle kunna bli nu som det två blir jämnstora igen, för första gången sedan 2005.

Vinge taktar mot 1,25 miljarder, sa vd Maria-Pia Hope till Realtid förra veckan. Det är en omsättning som med råge matchar Mannheimers för 2017. Mannheimer Swartlings mp Jan Dernestam uppger i och för sig att byrån växer 5-10 procent vilket innebär att man 2018 kan nå en omsättning på runt 1,3 miljarder.

Men Jan Dernestam tycker inte att omsättning är ett så bra mått. Ett mer relevant mått, menar han, är intäkt per partner, eller egentligen intäkt per jurist: “Det säger mer om hur effektiva vi är.”

Förutsatt att Vinge håller takten och Mannheimers tillväxtökning hamnar i den övre delen av Jan Dernestams uppskattning, kan byråerna stänga året med en omsättning på 1,25 respektive 1,32 miljarder.

Utslaget per delägare landar det för Vinge på 17,4 miljoner kronor per delägare och för Mannheimer på 16,1 miljoner kronor per delägare. Även utslaget per jurist skulle Vinge vinna med 3,9 miljoner kronor i omsättning, medan Mannheimer får nöja sig med 3,3 miljoner kronor i omsättning, enligt räkneexemplet ovan. Det är bara att, som Jan Dernestam säger: Lyfta på hatten och gratulera Vinge.

Kanske vore det på sin plats att rikta gratulationen till Maria-Pia Hope. Delägarmodellen är förvisso ett lagarbete, men det är svårt att undgå att notera att hon tillträdde som första kvinnliga vd vid en tidpunkt då Vinge bottnade omsättningsmässigt, nämligen 2012 när omsättningen låg på 800 miljoner kronor.

Seda dess har hon fört Vinge tillbaka till en position där byrån är jämnstark med Mannheimer Swartling. Den senare har förvisso backat från sitt omsättningsrekord på 1,4 miljarder, men Mannheimers tillbakagång är inte lika betydande som Vinges framgång under Maria-Pia Hopes ledarskap.

Mot bakgrund av den kritik som för några år sedan riktades mot Vinges hårda konkurrensinriktade kultur, blir det intressant att fråga sig hur Maria-Pia Hopes ledarskap kan ha förändrat denna och hur det i så fall också gett resultat affärsmässigt.

Mannheimer Swartlings framgångssaga brukar förklaras med true partnership-modellen och en oerhört stark företagskultur som lyckas kombinera det bästa av två världar: extremt drivna individer förmås göra sitt yttersta för kollektivet, och når tillsammans ett resultat så starkt att även den som jobbat hårdast är nöjd med belöningen, som alltid är lika för alla.

Inte undra på att Jan Dernestam älskar att prata om kultur. Mannheimer Swartling har säkert statuerat exempel. I dag vill alla ledare för advokatbyråer prata kultur. Maria-Pia Hope är inget undantag. Och om kulturen är så affärsmässigt utslagsgivande som det numera sägs, har Maria-Pia Hopes ledarskap bidragit till vad som ser ut som en kraftig kulturförändring.

I dag kan vi slå fast att Vinge och Mannheimer Swartling börjar likna varandra allt mer. De är förhållandevis jämnstora, sett till omsättning och antal medarbetare. Geografiskt påminner de också om varandra med kontor i de svenska storstäderna och viss närvaro utomlands – Mannheimer på fler platser än Vinge, men båda har också avvecklat utlandskontor i takt med att företagen, det vill säga kunderna blivit mer internationellt mogna.

I Stockholm ligger de ett stenkast från varandra, Mannheimer med en imposant egen byggnad på Norrlandsgatan och Vinge på Smålandsgatan med en betydligt diskretare fasad, men osvikligt elegant när man väl kommit på insidan.

De har i princip samma affärsstrategi också: Fullservice med spets. Vinge beskriver det som att de är fullservice high-end, medan Mannheimer kallar det fullservice premium. Vi tänker: same same but different.

Med så många likheter, behövs det då en gemensam fiende för att sympatisera? Ja, kanske. Jan Dernestam hade naturligtvis lyft på hatten och gratulerat Vinge till den snabba tillväxten alldeles oavsett hur han faktiskt känner ifrån att Sveriges största affärsjuridiska byrå nu tycks få en värdig motståndare, igen. Men det finns något mer där.

Utan Vinge som motpart skulle de bli långsiktigt svårt för Mannheimer att överleva. Som Jan Dernestam påpekar i intervjun med Realtid bygger juridiken i princip alltid på två parter. De bör vara jämnstarka och marknaden bör ha ett antal att välja bland. Dels på grund av jävs- och oberoenderegler, dels för att det behövs ett mått av sund konkurrens.

Om de största företagen som står för de mest sofistikerade uppdragen inte kunde få hjälp av nationella byråer som Mannheimer och Vinge, skulle de söka sig till de internationella byråerna. Några av dessa har redan etablerat sig i Stockholm, som Baker McKenzie eller White & Case och fler kan vara på väg in.

Norden är sedan flera år tillbaka identifierad som en av de hetaste marknaderna för M&A och Private Equity. När konjunkturen så småningom vänder ned kommer marknaden att mattas av, men då inträder i stället brexit som kan göra det intressant att vända sig till en jurisdiktion utanför London.

– City of London är oerhört duktiga på att sälja engelsk lag men särskilt nu i brexit är det ännu större möjlighet för oss att sälja in svensk lag och svensk tvistlösning, säger Jan Dernestam.

Med andra ord, Mannheimers och Vinges framgång kan i förlängningen handla om framtiden för svensk lag. Skulle våra mest framgångsrika affärsjuridiska byråer plötsligt representera ett nationellt intresse också? Voilà, en fråga som Realtids läsare gärna får fortsätta att diskutera i spalterna.

Vilka för- och nackdelar finns det för företagen att använda sig av svensk eller internationell jurisdiktion? Vad kan man tro om de nationella jurisdiktionernas långsiktiga överlevnad? Går vi mot en global jurisdiktion för det internationella affärslivet?