För varje gång jag arbetat med Steffo Törnquist har jag blivit en (o)vana rikare. Boken ”Sprit” fick mig att på allvar inse maltwhiskyns fördelar, ”Njut” tände cigarrerna, ”Lust” gav mig en annan syn på begreppet tid, eller åtminstone på armbandsurets betydelse. Och så vidare. Dyrast blev impulsinköpet av en day cruiser, en Coronet 21:a.

”Det finns båtar som kostar ett medelstort lands BNP, det finns high tech-bestyckade 'jympadojor' som gör 60 knop, det finns båtar i så delikat trä att de inte tål vatten …” skriver Steffo i kapitelinledningen. Och så finns Coronet 21 ”…resultatet av perfekta doser egensinne, finess och galenskap”. En sådan båt ville jag ju ha.

Steffo visste vem som sålde och snart var jag ägare till en nyrenoverad Coronet 21:a av 1971 års modell. Allt var tipptopp, motorn, en 5.0 Mercruiser, sprillans ny. Förre ägaren hade lagt åtminstone trehundratusen på att upprustning, sedan fått ett fint jobb i USA och båten hade hamnat på land.

Men det kostar att ha båt. Även av blygsam storlek. Det är uppläggning, täckning, motorservice, anoder, impellrar och propellrar. En enda liten stålpropeller går loss på cirka 10 000 kr. Så det gör ont att köra på en grynna. Vilket ju händer.

För att inte tala om soppapriset. Den senaste turen Saltis-Söderö-Möja-Saltis (plus liten extrasväng) gick loss på 2.500. Och då talar vi ändå om en högst normal båtstorlek – helt utan impfaktor på bryggorna i Sandhamn eller i Båstad. Trots egensinne, finess och galenskap.

Men så ser det också lite annorlunda ut på Sandhamns bryggor nu för tiden. Guppande folkbåtar, utombordare och små snurror har ersatts av ett gytter av bulliga, skinande vita motorbåtar modell mindre fartyg. Såg du något stort och dyrt på Sandhamn förr så var det en segelbåt. Ofta ägd av känd finansfamilj. Idag är en 80 fots motorjakt med besättning knappt en ögonbrynshöjare.

Annat var det som sagt då. När jag var sexton lånade vi kompisens familjebåt till Sandhamn. En imponerande 30 fots Fjord, med antydan till fly bridge, som inte skämdes för sig vare sig i Saltis eller på Sandhamn. Men så var kompisens pappa också vd på ett av Sveriges största industriföretag. Ombord: ett gäng festsugna tonåringar vars enda mål var att bjuda in Sandhamns alla små kvinnliga konfirmander på efterfest i båten.

Fjorden drog hiskeligt med soppa tyckte vi som var vana att tanka 2,5 liter i moppen. Men konfirmanderna väntade ju på oss därute. Vi lyckades så väl med vår plan att vi tvingades bort från Sandhamns bryggor av mycket uppretade konfaledare i samarbete med öns enda polisman, inklusive schäferhund, klockan fem på morgonen. Tur att vi hade tankat ordentligt.

Om något drog riktigt mycket bensin på den tiden sa vi att det nog var billigare att flyga till Rivieran än att åka ut till Sandhamn. Men det kändes ändå som en överdrift, så stora båtar fanns ju knappt då. Inte i privat ägo i alla fall.

Efter den senaste skärgårdsturen kom jag i samspråk med en granne härute. Han är ägare till båt av storleksordningen Medelstort Lands BNP. Just hemkomna från en tur längs Sveriges kuster nämnde han i förbifarten soppakostnaden: cirka 300.000 kronor.

Jag sa inget om mina 2.500 kronor. Nämnde inte att det förmodligen blir flyget till Nice nästa gång eftersom det blir för dyrt att ta båten till Möja.

Jag sa istället: Ja, men det värsta på västkusten i år var väl ändå vädret!