Man kan diskutera TV ur två aspekter: dels själva innehållet som man tittar på, dels skärmens funktion som en möbel. Båda tåls att fokusera på.

För att börja med TV:n som en möbel kan man direkt slå fast att den är tråkig och ful. Man bör alltså inte ha den i vardagsrummet. Det rummet är till för att umgås i, vilket blir svårt om tv:n står där.

Det blir inte bättre av att folk har en tendens att möblera kring TV:n så att den blir som ett altare mitt i vardagsrummet. Otroligt fult.

Det är nästan uteslutande trevligare att umgås med någon man ser. Att umgås i ett tv-rum blir därför märkligt då alla sitter bredvid varandra istället för mittemot.

Detta får mig ofrånkomligen att tänka på när en god vän en midsommar kaskadvomerade i en kvinnas öra när de satt uppradade bredvid varandra i en tv-placerad soffa. Detta missöde hade aldrig inträffat om han suttit mitt i mot henne.

Sen har jag hört att det finns något som kallas för TV-möbel. Det vill säga en möbel som är designad för att inrymma så mycket teknik och fula filmfodral som möjligt. Användandet av en sådan möbel gör att beskrivningen altare ovan blir lite i underkant. Då pratar vi snarare om att man bygger en hel kyrka runt sin tv.

Det är svårt att inte se det komiska i det hela om man blir hembjuden till någon som stolt visar upp sina nyinförskaffade tekniska prylar som fyller upp hela rummet och sen slår på TV:n och demonstrerar vilken fantastisk hög volym man kan ha på alla 258 kanaler.

Själv står man där med en flaska vin i handen och undrar om det finns någonstans att sitta förutom i TV-soffan (bara detta att det kallas TV-möbel, TV-soffa, TV-bord och så vidare!)

Var ska man då ha TV:n? Det är mycket enkelt: i AV-salongen (AV= Audio Video). Om ett sådant rum inte finns tillgängligt så är sovrummet att rekommendera. Då gäller det bara att ha så få kanaler som möjligt, helst bara SVT 1 och 2, så att andra aktiviteter inte blir lidande.

Självklart så kan man ha en liten TV i köket, gärna en liten tjock-TV som ett minne från när det var lite häftigt att kunna se på nyheterna till frukost. Det ligger ett nostalgiskt skimmer över att trycka in en knapp (fjärkontrollen bör vara borttappad) istället för att kolla Facebook på paddan.

Men när man har löst alla dessa problem vad ska man då titta på? Nyheterna känns lite förlegade i it-åldern då man nuförtiden nästan intravenöst är konstant medveten om vad det är för temperatur i Dar es Salaam, vem som vinner Let's dance eller var någon sprängt någon annan.

Film är lustigt nog, när den sänds på SVT, fortfarande lite heligt men det är sällan och på reklamkanalerna så går det inte att se på film.

Det hela slutar med att TV:n blir en skärm för internet och till viss mån fortfarande DVD-tittande.

Det gör att en helt nygammal värd öppnar sig.

Jag hoppas att det inte finns någon som läser denna krönika som inte har sett Brideshead Revisited minst två gånger, och då menar jag inte den mycket mediokra filmen som kom för något år sedan, utan den helt fantastiska TV-serien från 1981 som numera finns samlad på ett antal DVD-skivor.

Det handlar om ett fullkomligt mästerverk i brittisk homoerotisk dekadens och excentricitet.

Sen bör man skaffa sig en nästan encyklopedisk kunskap om Magnum P.I., Tom Sellecks största stund.

Om jag ändå ska välja en av alla de TV-serier som på senare år fullkomligt östs över oss så måste jag säga att ja, jag tycker Downton Abby är helt fantastisk!