Annons:

Demoniserade dansband på bio

Timo Kangas bjuder upp när dansbandskulturen skildras i en ny biofilm.

farjaglovjalin200x135.jpg
Joakim Jalin har fått lov att göra en film.
Foto:Marika Jalin
farjaglovbengthennings200x1.jpg
Bengt Hennings.
Foto:Joakim Jalin
farjaglovbuss200x164.jpg
Chiquita Brass på väg till banan.
Foto:Kjell Malmborg
The Last waltz heter en av historiens mest hyllade rockfilmer.

Får Jag Lov – till den sista dansen? heter en ny svensk film som går upp på bio i dag.

Regissören Joakim Jalin har bokstavligt vuxit upp med dansbandsmusiken. Farsan – eller ska det vara Farzan? – spelade i dansband och den unge Joakim somnade till ljudet av repande dansmusiker från husets källare. För Joakims del kan det lika gärna vara från det tillståndet alla zetan i dansbandsnamnen härstammar.

I den inkännande dokumentärfilmen följer Joakim Jalin dansband som Flamingokvintetten (som snart firar ett halvt sekel), Bert-Bennys, Chiquita och Bengt Hennings. Han följer dem ute på vägarna, på scenen och bakom. Intervjuar dem om bandens situation och danskulturens blomstringsperiod och fall.

När discotrenden spred sig blev dansbanden omoderna över en lördagsnatt. Discokulan snurrade allt fortare och närmare 5.000 dansband lämnade banan på bara några år. I filmen får vi följa bandmedlemmar ut i skogen där gamla dansbanor står och förmultnar.

Affischernas färgglada scenkläder har blekts och slitits bort av väder och vind. Rotundans ruttnande träväggar täcks av graffiti: ”AFA”, ”SS”, tags och svordomar. Men minnena vill inte helt förblekna.

Joakim Jalin låter Flamingo återuppstå på den förfallna träscenen i form av klippdockor. Med modern teknik kan Flamingomedlemmen se sig själv på scen i yngre upplaga.

Vi får också möta de hängivna fansen. Flamingoheads som lever för sin orkester och reser till så många danser som möjligt. Fans som ringer till arrangörerna och tycker det är synd att de använder Flamingoaffischer där en numera avhoppad medlem är med på bild.

Ett av dessa Flamingoheads arbetar och lever på båt halva året. I sin hytt tittar han på videoupptagningar för att kunna dröja sig kvar i glädjen från dansgolvet.

Joakim Jalin började själv spela trummor i dansband som 14-åring. Efter att bara en handfull ynglingar bevistat en konsert med grabbarnas rockband klickade det: det är dansbandsmusik som drar folk ute i bygderna.

Den absoluta kulmen på dansbandskulturens popularitet nåddes i mitten av 1970-talet. Flamingokvintetten kunde sälja 150.000 ex av en platta –att jämföra med Frank Sinatras 25.000-30.000 ex.

Då kunde inte ens en stor dagstidning som Göteborgs-Posten undvika att börja skriva om dansbanden. Men bonnläpparnas favoriter föll inte Stockholmstidningarna på läppen.

Helt utdöda är nu inte dansbanden. Men även om dansbandens tronarvingar under 1990-talet och framåt har genomgått en föryngringsprocess så kan deras genomslag inte mäta sig med 1970-talets glansdagar.

En person i filmen beskriver hur Flamingokvintetten bullade upp med allt fler högtalare på scenen – likt ett annat AC/DC – och vid ett tillfälle gick de till och med så långt som att ha en högtalare ute på dansgolvet, bland publiken. Just där gick de dock över gränsen. Dansbanan är till för de betalande, för publiken. En publik som i allra högsta grad är deltagande. De är ju där för att dansa.

Dansa, och lyssna på texter av kvalisorten:

I november går du så käckt
I december har de klätt dig i en tomtedräkt

Du är så söt och så mild
att jag har blivit kär i din almanacksbild

Skillnaden mellan danskulturen i olika länder gör sig påmind i filmen. När Flamingokvintetten turnerade i Finland var det ett veritabelt stålbad.

Istället för att dansa stod finländarna bara och tittade på Flamingo i två timmar. Som på en normal konsert.

Därefter plockades det fram en gammal raspig skiva med tango – och bums var alla på fötter och dansade.

Nya skivor:

Goldfrapp: Seventh tree (Mute/EMI)
Allison Goldfrapp är utbildad konstnär men började tidigt att medverka på då hippa artisters skivor, bland annat Tricky, Orbital och Add N To X. Numera är den engelska sångerskan och låtskrivaren känd i eget namn iduon Goldfrapp som hon har ihop med Will Gregory.
Goldfrapp har alltid kännetecknats av glamour, trendkänslighet och spektakulära scenshower. På Seventh tree läggs det mesta av den syntetiska glammen dock i malpåse till förmån för ett lugnare, folkinspirerat, aningen mer rustikt sound. Nu vore det inte Goldfrapp om det inte ändå lät som en kusin till Stereolab eller Dean & Britta ibland.

  • Skriv ut artikeln (öppnas i nytt fönster)Skriv ut artikeln
  • Tipsa om artikeln (öppnas i nytt fönster)Tipsa
  • Dela på Facebook (öppnas i nytt fönster)Dela på Facebook

Krönikor av Timo Kangas

Annons:

Annons:

Annons:


Annons:


Annons: