AC/DC kanske inte är ett band man förknippar med läsning. Basic, barbarisk rock´n´roll där Riffet, det rostfria, och Svänget, det grundmurade, står i absolut centrum.

I rakt nedstigande led från rock´n´rollens ursprungshjältar – Little Richard, Jerry Lee, Chucken – har AC/DC huggit ut sin specifika plats i rockhistorien. Den hårda rockens banerförare – men befriade från all den BS som tynger somliga utövare av den audiella kampsporten.

På sistone har jag cocoonat mig med en färsk bok och en nästan lika färsk dvd-box. Whole lotta AC/DC.

Maximal rock & roll är kanske ingen nagelbitare rent författarmässigt men den som är intresserad av de banbrytande australiensarna får ändå någon form av lystmäte. Herrar Murray Engleheart och Arnaud Durieux lyckas berätta historien om AC/DC på ett levande vis, de får med fakta som andra böcker om gruppen inte har lyckats klämma in, och det är inte bara ett ytligt pressklippsförfarande som gäller.

Engleheart har intervjuat gruppmedlemmarna en mängd gånger. Författarna drar tillbaka klockan till tiden innan 1973, då AC/DC bildades. Vi skönjer rötterna i kärleken till rock´n´rollens urkraft och den enträgna entusiasmen i att renodla receptet i en ny, strömförande tappning.

AC/DC var precis som punkens pionjärer förespråkare för en less is more-estetik. När arenabanden gick mot längre och längre låtar och serverade lövbiff elefantiasis gick AC/DC bokstavligt talat mot strömmen.

Det fick gruppen inte speciellt mycket cred för under punkens glansdagar, men i boken framkommer hyllningar från tidigare ohörda håll.

Bokens största minus är att den känns aningen tillrättalagd trots baksidestextens utlovade ”sex, fylleslag och partyrock”. Jodå, det förekommer både sprit, hasch och lättsinniga damer. Men tillgången till bra material och samarbete med bandet samt dess management verkar ha lett till en självpåtvingad munkavle.

Ändå: Inte trodde jag att jag ville se ytterligare en bok om AC/DC i bokhyllan.

Mer klockren på alla vis är Plug me in, en ny box med två alternativt tre dvd med AC/DC. Jag har deluxe-trippeln och den är en sann njutning att vada igenom. Även om det måste intagas i väl utportionerade doser. Sju timmar AC/DC kan göra vem som helst utmattad.

Boxen omfattar hela bandets karriär och sätter fokus på det outgivna, osedda och ovanliga. Det finns ju redan normala – om det ordet nu gör sig i AC/DC-sammanhang – dvd-utgåvor för den mer försiktige. Som Family jewels där gruppens promovideor samsas med tv-upptagningar.

Plug me in brassar istället på med liveprylar, intervjuer och annat i den stilen. Första discen är full med unika saker från 1975-1979 med originalsångaren Bon Scott som gick ur tiden 1980. Bland annat får vi gruppens första TV-framträdande i juli 1976.

Tvåan täcker perioden med nya sångaren Brian Johnson från 1980 och framåt. Att bandet inte förlorade i styrka i och med Johnsons debut på klassiska albumet Back in black är fortfarande lika imponerande. Här finns också B.B. King-hyllningen Rock me baby där The Rolling Stones gästas AC/DC-bröderna Angus och Malcolm Young.

Bonusdiscen är för den som vill nörda till det lite. Rep, turnéfilmer och annat som i alla fall Henry Rollins och jag tycker är värt att blänga på. Och så är förpackningen tjusig, med diverse memorabilia, reproduktioner av affischer och dylikt.

Så det blir en god fortsättning på det nya året. Samma som det förra. Men med vissa nyanser i riffen.