Annons:

Gå till söksidan på Realtid.se Gå till söksidan på Eniro.se (öppnas i nytt fönster)

Annons:


Annons:

Annons:

Galningarnas sammansvärjning

UPPDATERAD Jonathan Richman och Genesis P-Orridge kan betraktas som galningar. Men Timo Kangas finner en befriande lekfullhet i deras musik.

okt12jonathan.jpg
Jonathan Richmans låtar har spelats in av alla från David Bowie till Sex Pistols. Nyligen samplades hans Roadrunner på nya skivan från heta M.I.A.
OKT12PTVNOTHING.jpg
Genesis P-Orridge opererar om sig och förvandlas så sakteliga till kvinna. ”Nothing short ov a total gender” lyder parollen.
Jo, stavningen är korrekt.
OKT15KENTLIMITERAD.jpg
OKT12HELLSTRAND.jpg
OKT12DIAPSALMA.jpg
OKT12JARRETT.jpg
OKT15ANIDIF.jpg
Båda artisterna är pionjärer på var sitt vis. Och pionjärer kan framstå som lite knäppa och svåra att förstå till fullo.

Ja, Jonathan Richman och Genesis P-Orridge kan båda uppfattas som galningar. Precis så uttryckte en kollega – som inte verkar ha lyssnat så mycket på sistnämndas alster genom åren – saken när vi delade tunnelbanetåg i fjol.

”Just det, så hette han. Genesis P-Orridge. Vart tog Genesis P-Orridge vägen? Det är så ont om riktiga galningar i musikvärlden nu för tiden. Det skulle behövas lite galenskap.”

Nyligen stod dessa båda artister på scen i Sverige. Naturligtvis kunde jag inte hålla mig borta.

Den stora gemensamma nämnaren är att bägge är influerade av Lou Reed och John Cales legendariska rockband The Velvet Underground. Jonathan Richman har till och med skrivit en låt som går:

How in the world are they makin´ that sound?
Velvet Underground

John Cale hade då redan femton-tjugo år tidigare spelat in Richmans låt Pablo Picasso:

Well some people try to pick up girls
And get called assholes
This never happened to Pablo Picasso
He could walk down your street
And girls could not resist his stare and
So Pablo Picasso was never called an asshole

En låt som för övrigt David Bowie också sjöng in härom året.

Andra som spelat in låtar ur Richmans rika låtskatt är Dag Vag (Egyptian reggae) och Sex Pistols (Roadrunner). Moneybrother och Jens Lekman är några svenskar som sjungit hans låtar live.

Artister och fans som Frank Black och The Rockingbirds har skrivit hyllningslåtar till honom. Violent Femmes lät väldigt mycket Jonathan Richman när de slog igenom. Och Neil Young har släppt Richmans skivor på sitt skivbolag Vapor Records.

Även de läsare som är mest ointresserade av musik minns Jonathan Richman som den där Allan i dalen-figuren från filmsuccén Den där Mary. Jovisst, det är Richman som står och sjunger låtar i den filmen.

Så, live. Jonathan Richman, 56, uppträdde i Stockholm på ett sedan länge utsålt Debaser Medis. Genesis P-Orridge, 57, och hans/hennes psykedeliska rockband Psychic TV drog mindre publik och fick flytta sin spelning från Nalens stora sal till det intimare Stacken.

Richman är den mer lättlyssnade och lättfattliga av dessa två stilbildande ikoner. Många har fått en bild av honom som snubben som sjunger naivistiska sånger som Ice cream man och Hey there little insect. Men där finns en mörkare sida också, och mannens intellekt skiner igenom mitt i det till synes enkla. Han kan också slänga in låtar på spanska, franska och italienska när andan faller på.

Det är andra gången jag ser Richman live på 2000-talet och den här rundan är anslaget betydligt mörkare. Han sjunger förstås partyröjaren I was dancing in a lesbian bar - inklusive Richmans patenterade dans - och den osminkade kvinnohyllningen Her mystery not of high heels and eye shadow:

Well she don't act cool and she dont blow hot and cold
Her mystery not of high heels and eyeshadow
Well she laughs when she wants, like you do when you're five years old
she loves the faded colours of the dark just like I do

En rad nya låtar spelas av duon Richman, gitarr och sång, och trummis Tommy Larkins, och särskilt den avslutande låten med text om hur han vakar vid sin mammas dödsbädd skänker ett nytt djup till en artist som så ofta hyllar livet och glädjen i sina sånger.

Men Jonathan vore inte Jonathan om han inte inkluderade textrader om att han lärde sig något nytt av upplevelsen. En positiv slutkläm, ett ljus i änden av tunneln.

Gemensamt med Genesis P-Orridge har Richman också att bägge artisterna vågar visa sin barnsliga sida på scenen. Men om den här krönikan inte ska bli längre än dessa bägge artisters karriär så måste jag be att få återkomma till honom/henne och Psychic TV nästa vecka.

Så svaret på frågan om vart Genesis P-Orridge tog vägen får vänta lite till.


Artikeln fortsätter nedan 


Annons:


Nya skivor

Kent: Tillbaka till samtiden (Sony BMG)
Kents nya album skulle egentligen ha släppts den 15 oktober, men då musiken läckt ut på internet snabbdistribuerades cd-skivorna till butik redan den 12 oktober. Inspelningarna är gjorda i en studio mitt ute i ingenstans utanför New York med producenten Jon ”Joshua” Schumann, men också i Kents egen studio Psykbunkern. I juni reste Kent tillbaka till studion Allaire och mixade albumet som visar att gruppen delvis vill frångå sitt gitarrorienterade sound. Mer elektronisk touch och så Kents patenterade, melankoliska tonläge.
Tillbaka till samtiden lär knappast skrämma bort fansen – Kents fanbas lär bara växa ytterligare. De flesta spelningarna på den stundande turnén är utsålda och nu börjar intresset för Kents svenskspråkiga skivor märkas av utomlands. De släpps till och med på svenska i USA för att det är mer exotiskt och attraktivt.
Nya cd:n finns också som en lyxutgåva i form av en 123-sidig pocketbok. Den rymmer en rad foton och alla låttexter.

Radiohead: In rainbows (www.inrainbows.com)
Medan U2, R.E.M. och deras likar är nöjda med vad de har och mest bara tuffar på i vanlig ordning så tar Radiohead större risker. Och då pratar jag inte om sättet de marknadsför och säljer sin nya skiva på. Thom Yorke och de andras intresse för musik som händer ett snäpp utanför de allmänna musikaliska allfarvägarna är vida känt vid det här laget. På In rainbows låter de den inspirationen komma till tals men inte på bekostnad av allt det som fått miljoner människor att älska bandets musik. Radioheads sjunde album kommer inte att bli ihågkommet blott för sitt banbrytande distributionssätt. Nej, musiken tilhör den starkaste gruppen fått ur sig hittills.
Förutom lyxversionen av In rainbows – med två cd, två vinylskivor och en booklet – som gått att beställa från hemsidan har Radiohead nu också bestämt sig för att släppa en normal cd i januari. Med bättre ljudkvalitet än mp3-filerna.

Staffan Hellstrand: Spökskepp (Playground)
Alla svenskar verkar ha hört åtminstone hiten Lilla fågel blå, och Staffan Hellstrand är ett ständigt återkommande namn i Grammis- och andra prissammanhang. Mannens tolfte soloalbum är nyansen mörkare i anslaget än fjolårets cd Motljus. Hellstrand gör duetter med Lars Winnerbäck, Titiyo och den inte lika etablerade Isabel De Lescano. Meloditänket känns ingen – en Hellstrand är en Hellstrand. Andra vänner som hjälper till på skivan är Uno Svenningsson, Anna Stadling och Idde Schultz.

Dia Psalma: Djupa Skogen (Kaos & Skrål/Border)
Strängnäspunkbandet Strebers verkade åren 1985-1992 och återuppstod som Dia Psalma 1993-1997. 2006 kom det alltid så populära Pia Psalma tillbaka med bejublade festivalspelningar oc hefter vårens klubbgiggande är det nu dags för album-comeback. Alla tecken perkar på att Dia Psalma ska kvar greppet om sin publik. Singeln Som man är har fått ett varmt välkomnande på singellsistan och i radioetern.
Djupa skogen visar upp ett Dia Psalma som inte förändrats nämnvärt. Alla som skrålat med i deras svenskpunk lär känna igen sig. Det är mer skrål än kaos om man säger så.

The Setting Son: The Setting Son (Bad Afro)
Psych och garage i en 60-talsdoftande och melodisk dräkt som groovar along fint. Sebastian T.W. Kristiansen heter den unge Köpenhamnbon som skapar all den här musiken i sina lägenhet. Sedan tar han den till bandet, som består av lirare från Baby Woodrose, The Aim och The Untamed (de sistnämnda brukar släppa sina plattor på det ovannämna Lundabolaget HepTown reords). Fräscht och naivistiskt målas musiken upp på denna alldeles lagom långa cd alternativt download eller lp. Shit, sånt fanns inte på den tiden Kristiansens influenser höll på som mest.

Justin Currie: What is love for (Rykodisc/Bonnier Amigo)
Skotska poprockbandet Del Amitris sångare och låtskrivare begår solodebut. Då blir det ett lågmält och stämningsfullt album med vuxet ljudande pop som balanserar melankoli med melodier. Ett nattradioalbum om något, med en del gemensamt med Crowded House-bröderna Finns mer mättade stunder eller varför inte Matthew Sweet. Justin Curries texter handlar om hur svårt det här med kärlek är, vilket återspeglas i musiken. Del Amitri-kollegan Iain Harvie är med och stöttar, liksom Andy Alston som även han är välbekant för Del Amitri-diggare.

Dot Allison: Exaltation of larks (Cooking Vinyl/Bonnier Amigo)
Dot Allison sjöng tidigare i Doves och prydde det svenska musikmagasinet Pops omslag väldigt tidigt i sin karriär. Numera är hon soloartist och gör på Exaltation of larks en pastoral pop i makligt tempo, med stråkar, banjo och produktion av amerikanske undergroundikonen Kramer. Det är lätt att dra paralleller till Hope Sandoval och hennes Mazzy Star. Såväl Sandoval som Allison medverkar för övrigt som vokalister på Massive Attacks kommande album.

Dropkick Murphys: The Meanest of times (Cooking Vinyl/Bonnier Amigo)
Bostonbandet Dropkick Murphys bildades 1996 och varvar starka irländska folkmusikinfuenser med gatuhård punkrock. Gruppens influenser visar sig tydligt genom de artister de samarbetar med. Ena stunden gör Dropkick Murhys en split-lp med oi/streetpunk-veteranerna The Business för att i nästa stund – som på nya albumet – bjuda in gäster som Spider Stacey från The Pogues och Ronnie Drew från The Dubliners. Ett fan är Martin Scorcese som använde sig av en gruppens låtar i filmen The Departed. Musiken på The Meanest of times går undan i en sjuhelsikes fart och St. Patrick´s Day känns aldrig långt borta.

Anders Osbourne: Coming down (MC/Rootsy/Border)
Han var biten av amerikansk rotmusik, så Anders Osborne lämnade Uddevalla för New Orleans för 17 år sedan. I nya hemstaden har han blivit ett omtyckt musikernamn. Bland annat har Osbourne gjort succé som låtskrivare åt countrybamsen Tim McGraw. Blues och soul är grunden som den avslappnade och organiskt ljudande musiken står på, och det är inte långsökt att jämföra med Van Morrison.
Coming down är Anders Osbournes första studioalbum på fem år. Det har kommit lite emellan – om man säger så. Lyssna bara på känslan i Summertime in New Orleans eller den drabbande Oh Katrina om orkanen som gick lös på Osbournes nuvarande hemort.

Hamell On Trial: Songs for parents who enjoy drugs (Righteous Babe/Bonnier Amigo)
Enmannabandet Hamell On Trial gjorde sig en massa svenska vänner för några år sedan med en punkattackerande, satirisk gatufolksångarstil. Här en skönt sned platta med ett komp som låter lite Violent Femmes.
Ed Hamell väjer inte för att sjunga att ”When I ate her pussy, it tasted like candy” i en låt som heter Pretty colors och handlar om att poppa piller. När han inte utmanar censurmyndigheter i USA eller sjunger om människor på gränsen till lagens råmärken langar Ed Hamell politiskt laddade texter.
Att Hamell citerar författaren Hubert Selby (Slutstation Brooklyn) och filmmakaren John Waters (Pink Flamingos, Hairspray) i cd-häftet är logiskt, liksom dedikationerna till bortgångna förebilder som stå-upp-mannen Bill Hicks och punkikonerna Joe Strummer och Joey Ramone.
Songs for parents... är producerad av Ana DiFranco och utgiven på hennes skivbolag Righteous Babe.

Livelihood: Sagans sånger (SwingKids/Border)
”Sitt inte där på din kajkamrat, kamrat/Upp med ditt arsle för du är bara lat” sjunger Isabel ”Syster Sol” Sandblom. Stockholmsbandet Livelihood har stärkt sin reggae på album nummer två som kommer blott ett år efter debuten Escapizm. Vid mixningen har Livelihood den här gången fått bistånd av Mastah L som jobbat med Governor Andy och Million Stylez.
En slående sak med Isabel Sandblom är att hon inte anstränger sig för att ha en uttalad reggaeröst, fast det är förstås överlag mycket vanligare med avspända stämband på kvinnliga reggaesångerskor jämfört med manliga dito. Som textcitatet i inledningen – och inte minst cd-omslaget – ger vid handen är det mycket progg och naturlighet som gäller i Livelihoods musik och texter. Som nu, till skillnad från på debuten, håller sig till enbart svenska.

Keith Jarrett, Gary Peacock, Jack DeJohnette: My foolish heart (ECM/Bonnier Amigo)
En dubbel-cd med en svindlande uppvisning från en konsert i juli 2001 vid jazzfestivalen i Montreux. Nu släpps den på skiva efter en bunt väl mottagna soloalbum från Polarprisvinnaren Keith Jarrett. Betänk att trion vi hör här har spelat ihop i ett kvarts sekel i 25 år och ni hajar att de är samspelta och kan kommunicera med små medel. Keith Jarretts skriver själv i cd-bookleten att detta är den bästa spelning de gjort gjort alla gånger.
Alla med minsta intresse i Jarretts och hans kumpaners musik gör rätt i att leta upp My foolish heart där trion gör allt från gamla beprövade standards till Fats Waller, Miles Davis och Thelonius Monk.

Ani DiFranco: Canon (Righteous Babe/Rykodisc/Bonnier Amigo)
Hon må ha hållit på i 17 år sedan albumdebuten men den här dubbel-cd:n utgör likväl den första samlingsskivan från Ani DiFranco. Politiskt medveten, socialt engagerad och skivbolagsmässigt självstyrd (hon driver sitt eget Righteous Babe Records) har hon alltid gått sig egen väg. Nutida folkmusik från storstan, liksom.
Canon innehåller fem nyinspelningar av några av DiFrancos låtar, plus ett urval av hennes mest älskade alster genom åren. Europeiska fans kan glädja sig åt en limiterad utgåva som också rymmer en bonus-cd med 11 livelåtar.

Diverse artister: Lägg av! Ni fattar ingenting – Göteborgsprogg 1970-1980 (MNW/Bonnier Amigo)
Knappt har dubbel-cd:n Svensk postpunk hunnit kallna innan rockarkivarie Lars Nylin smäller till med en ny dubbelmacka. Den här gången är det musik tajmad till tv-serien Upp till kamp!
Nationalteaterns klassiker Böngen trålar inleder men sedan är det oftare de mer okända alstren från Göteborgs politiserade 70-tal som tar sig utrymme på denna översikt. Motvind företräder den gatutuffa, hårdare rocken medan Tomas Forsell är mer ärkeröd. Dom Smutsiga Hundarna och Ensamma Hjärtan visar hur musiken lät mot slutet av årtiondet, när möjligen små influenser från punken och den nya vågen surfade in. Ett omfattande uppsamlingsheat, från Love Explosion och Nynningen till Motvind och Blues Annika – och fram till proggerans tendentiösa farvälföreställning Tältprojektet.
  • Skriv ut artikeln (öppnas i nytt fönster)Skriv ut artikeln
  • Tipsa om artikeln (öppnas i nytt fönster)Tipsa
  • Dela på Facebook (öppnas i nytt fönster)Dela på Facebook

Krönikor av Timo Kangas

Annons:

Annons:

Annons:


Annons:


Annons: