Annons:

Gå till söksidan på Realtid.se Gå till söksidan på Eniro.se (öppnas i nytt fönster)

Annons:


Annons:

Annons:

Sprittklubbar och festivaler

Sommar och festivaler. Hmmm, jag är glad att jag inte är på Roskilde i år...

EVA-DAHLGREN_200.jpg

Eva Dahlgren: En blekt blondins ballader 1980-2005 (Sony BMG)
HAPPY-MONDAYS_200.jpg
Happy Mondays: Uncle Dysfunktional (Sequel/Border)
HELLACOPTERSnyasingel_200.jpg
Listigt gjort av distributören Sound Pollution att registrera Hellacopters gratissingel till singellistan. En 16:e plats blev det förra veckan, denna vecka har den halkat ur topp-60-listan.
MARC-ALMOND_200.jpg
Marc Almond: Stardom Road (Sanctuary/Border)
TAJ-MAHAL_200.jpg

Taj Mahal: World blues (Music Avenue/Soundcarrier/Bonnier Amigo)
THE-SHIMMYS_200.jpg

The Shimmys: Drive you wild! (Off The Hip)
VELVER-REVOLVER_200.jpg
Velvet Revolver: Libertad (RCA/Sony BMG)
Vattensjuk mark och stövelbrist låter inte som någon bra kombination. När sedan programmet trampar vatten i år är det extra trevligt att stanna hemma och se på regnet genom fönstret i stället.

Det går ju alltid att glo lite förstrött på Paul McCartney, Madonna och de andra stjärnorna som paraderar förbi på tv-skärmen i helgen. Live Earth låter förvisso som ett maraton att ta sig igenom men några brottsstycken ska väl kunna passera.

Sanningen att säga så blev det festival förra helgen i alla fall. Dock utan stövlar, utan regn och utan ett endaste tält – förutom tältscenen då.

Accelerator i Stockholm har alltid såna intressanta startfält, med många nya heta namn. I vissa fall så heta att ingen av de verkliga experterna jag frågar har en aning om vilka de är.

Som Lykke Li. Hamnar i samma sällskap som personalen i skivaffären Pet Sounds. Efter helt andra, underhållande turnéanekdoter om ”sprittklubbar” (kanske sommarens bästa felsägning – menade wannadien som sa det möjligen ”klubbar där de arbetande är ”spritt språngande nakna”?) och mycket huvudkliande kommer det slutligen fram att denna mystiska Lykke Li faktiskt arbetat ett dygn på Pet Sounds Bar. Mer än så vet ingen.

Senare träffar jag på svenska popexporten The Concretes. De undrar också vem denna Lykke Li är. Concretes kollar till och med upp damens MySpace-sida men vet ännu inte att Lykke Li faktiskt är med på scen när Victoria Bergsman begår scendebut med sitt nya projekt Taken By Trees. Just det, Victorias första scenframträdande, ett år efter att hon lämnat just The Concretes.

Då är man lite hemlig av sig. Då är det inte socialt nätverkande och synas-i-alla-sammanhang-sjukan som gäller. Senare ser jag att Lykke Li kallas ”den nya Laleh” på nätet. En ny Laleh? Det går fort 2007.

Bland övriga som syns i Accelerator-publiken finns alla från Kajsa Grytt till Peter Jöback (!), Per Sinding-Larsen till Geoff Travis, boss på legendariska engelska skivbolaget Rough Trade. Han är där för att kolla på sin färska albumdebutant Taken By Trees.

Jag missar tyvärr det giget, men så har Accelerator ett digert schema också. Du vet att du är bortskämd när en festival har många tidsmässiga krockar.

Många akter på Accelerator visar sig också ha lämnat alla publikfriande scenmanér hemma. Rätt upp och ner är den gängse normen i år.

Då sticker Rufus Wainwright ut. Festivalens bästa showartist bytte om till damkläder mot slutet och körde värsta humörhöjaren. Innan
det blev Broadway av det hela var dock Rufus kompband iklädda något som verkar vara Atomic Swings avlagda gamla randiga scenkläder från början av 90-talet. Stone me into the groove vad lustigt att vända sig om då och se en leende Niklas ”Atomic” Frisk stå och digga.

Har hunnit med en halvljummen Beastie Boys-show på Gröna Lund också. Det roligaste där var väl att se Wille Crafoord stå med mobilen högt upp i luften under extranumret Sabotage, för att sprida glädje till vännerna i andra änden av luren. Så hedrar man sina influenser. Tre gringos på ett nöjesfält. Just D!

Nya skivor:

Marc Almond: Stardom Road (Sanctuary/Border)
Soft Cell-sångaren återvänder efter motorcykelolyckan. Marc Almond har gjort en coverskiva som liknar Dexy´s Midnight Runners-ledaren Kevin Rowlands kommersiella flopp - - men artistiska triumf - - My beauty. Efter en tid med bland annat punkterade trumhinnor är Almond tillbaka med revanschlystnad. Tolv sånger som betyder något för honom framförs med pondus och gäster som Sarah Cracknell från Saint Etienne och Antony Hegarty från Antony & The Johnsons. Ett pärlhalsband av låtar som Charles Aznavours I have lived, Bowies London boys och den makalösa Gene Pitney-tolkningen Backstage I´m lonely.

Velvet Revolver: Libertad (RCA/Sony BMG)
60 procent av det gamla Guns N´Roses som inte existerar längre gör svulstigt storslagen hårdrock på sitt andra album. Scott Weiland, ex-Stone Temple Pilots, frontar på sina spindelben och muskulösa stämband. Stadion-ekande rock, trots att de använder Brendan O´Brien (Bob Dylan, Pearl Jam) som producent. Let it roll och några andra inledningslåtar har drag under bootsen och ELO-covern Can´t get it out of my head är oväntad.

Kelly Rowland: Ms. Kelly (Sony BMG)
Beyoncé Knowles är inte den enda Destiny´s Child-damen som gör solokarriär. Hennes kusin Kelly Rowland återvänder med album som inte är lika påträngande som Destiny´s Childs välpumpade hitalbum. Kelly är snarare lite poppigare och mer avslappnad i sin R&B, ibland kanske lite väl lealös. Gäster som Eve och Snoop Dogg skänker extra stjärnglans åt Ms. Kelly.

Entombed: Serpent saints (Candlelight/Sound Pollution)
Med två nya medlemmar låter Stockholmskvartetten Entombed ändå mest som de brukar. Pionjärerna som lät dödsmetall möta rock´n´roll varvar här punkigt kör med släpigare tyngd. Alex Hellids gitarr gör att bandet bibehåller sitt karakteristiska sound nu när Uffe Cederlund spelar i bandet Disfear i stället. Lars Göran Petrovs röst går inte heller att ta miste på. Visst är detta Entombed.

The Chemical Brothers: We are the night (Virgin/EMI)
Ed och Tim blev ett välkänt artistpar i en annars ganska ansiktslös dansmusikvärld. The Chemical Brothers förbrödrade techno- och rave-folket med indiepopparna genom stooora beats och ett oemotståndligt sväng. 2007 tar de det lite lugnare. We are the night varvar bubblande, lugn techno med småpsykedelisk nutidsrock så som den låter hos The Flaming Lips eller Mercury Rev. De behöver dock arbeta mer med låtarna i labbet.

Crowded House: Time on earth (Capitol/EMI)
Crowded Houses comeback är blott partiell. Originalbatteristen dog i fjol, och Tim Finn vill inte medverka. Det är upp till brorsan Neil Finn att styra skutan. Och jodå, vi känner igen Crowded House även i detta nya möblemang. Synd bara att det är ont om hits i klass med Weather with you, den eviga sommarrefrängen.

Happy Mondays: Uncle Dysfunktional (Sequel/Border)
Efter 15 år gör Shaun Ryder albumcomeback med sitt Happy Mondays. Bandet som tillsammans med The Stone Roses blev ett av de största namnen under den så kallade Madchester-eran låter ungefär likadant nu. Dansrytmer möter Primal Scream/Stones-gitarrer och Ryders skeva stämma. Partydårarna från filmen 24 hour party people har dock lugnat sig en aning. Jag vet inte om det är den utökade nattsömnen som gör det men det mesta här lunkar på i nattmössan.

The Polyphonic Spree: The Fragile army (Gut/Bonnier Amigo)
The Polyphonic Spree sparar inte på krutet. Orkesterdiket är fullt, körpodiet likaså. Kaftanerna fläktar i vinden när kören blåser på med gospelbesläktad passion och Tim DeLaughter seglar ovanpå som en spirituell optimistjollrare. Kaftaner och kaftaner, förresten – på skivomslaget är de mer sobra i svarta uniformer. Den spralliga glädjen finns dock kvar i den poppsykedeliska musiken.

Jennifer Gentle: The Midnight room (Sub Pop/Border)
Jennifer Gentle är namnet till trots ingen kvinnlig soloartist. Nej, det är något så ovanligt som ett italienskt neopsykedeliskt popband. Inte så att kvintetten är totalt retro i sin världssyn. De vågar utforska nya vägar i musken, låter den andas och utvecklas. Jennifer Gentle är också influerade av europeisk filmmusik och Kurt Weill, och är snart aktuella med filmmusiken till en dokumentär om den excentriske musikproducenten Joe Meek. Spännande.

Kelly Clarkson: My December (RCA/Sony BMG)
Vinnaren av den första omgången av American Idol fick en megahit med svenska Jörgen Elofsons låt A moment like this. På sitt tredje album gör Clarkson aningen mindre storbolagskontrollerad rockpop med mjuka hårdrocksgitarrer. Efter samarbeten med bland annat Max Martin vill Clarkson numera göra det mesta själv, och med sina egna musiker. Det resulterar i en större dos vemod i musiken, möjligen kommersiellt rätt i dessa emo-tider.

Taj Mahal: World blues (Music Avenue/Soundcarrier/Bonnier Amigo)
Bluesmästaren Taj Mahal gör en skiva nära sina rötter inom den akustiska bluesen. Tradionella bluesnummer, Leadbelly, Brownie McGhee & Sonny Terry, vandringssången Stagger Lee och en egen komposiition – det märks att Taj Mahal är på hemmaplan. Skönt avslappnad attityd på en skiva som gör sig i hängmattan.

Jean-Louis Huhta: Halfway between the world and death (Slottet/Dotshop)
Jean-Louis Huhta har varit inblandad i många tunga musikaliska sammanhang. Han har spelat slagverk i Freddie Wadlings legendariska band Cortex, i kängpunkpionjärerna Anti Cimex, i partymaskinen Stonefunkers och en hoper till. På senare år har han varit flitig DJ och gör musik på laptop. Föreliggande solodebutalbum är spännande, experimentellt och eget. Den elektroniska ljudvärlden tar lyssnaren med på en resa där ödsligt plockade gitarrer och krautrocktendenser färgar upplevelsen.

Boots Brown: Boots Brown (Slottet/Dotshop)
Trumpetaren Magnus Broo, gitarristen David Stackenäs, kontrabasisten Johan Berthling och saxofonisten Mats Gustafsson är väletablerade inom den improviserade musiken. Gustafsson är till och med ett stort namn internationellt. I nya konstellationen Boots Brown gör de musik som förhåller sig lika fritt till jazzen som till underground-rocken. Av med bootsen, barfota ger de sig ut på promenix i ljudrummet med nyfikenheten som kompass.

Magnus Carlsson: Live forever (Mariann/EMI)
På andra soloskivan gör den avhoppade Alcazar-sångaren en schlageranstruken disco som inte är helt olik hans gamla grupp. Solodebutens pop på svenska är alltså ett minne blott. Några låtar som rör sig i samma klistriga liga som Not a sinner, nor a saint hittar vi dock inte här. Jo, Give a litte love fastnar.

Trembling Blue Stars: The Last holy writer (Elefant/Border)
Bobby Wratten var tidigare med i kultförklarade indiepopbandet The Field Mice. I gruppen Trembling Blue Stars tar han konceptet vidare, med monotont framsläpande popmelodier till trummaskin och melankoliska stämningar. Ett lämpligt soundtrack att ha i anorakfickan om biljetterna till Emmabodafestivalen tar slut eller sommaren regnar bort.

The Shimmys: Drive you wild! (Off The Hip)
Smittande garagerock av tre australiska tjejer som kanaliserar influenser från The Shangri-Las och Bo Diddley som om inget var naturligare. En orgel piper, gitarren fuzzar och trummorna är primitiva - - The Shimmys debutalbum är skön rock´n´roll för grottmän och grottkvinnor.

CajsaStina Åkerström: Visor från förr och nu (Calimba/Virgin/EMI)
Avskalat och moget tolkar CajsaStina Åkerström en bukett av sina favoritvisor. Skivan spänner från Bellman och Cornelis till Varför skola människor strida - - och till och med en långsam version av schlager-pärlan Lyckliga gatan. Betydligt mindre bombastiskt framfört än på CajsaStina Åkerströms vanliga popplattor. När Sofia Karlsson säljer som smör kanske Åkerströms visprojekt kan göra detsamma?

Signal: Robotron (Raster-Norton)
Den här cd:n samlar ihop material från 2000-talet med några av electronica-bolaget Raster-Nortons viktigaste namn. Signal består av Carsten Nicolai, Olaf Bender och Frank Bretschneider och tillsammans samsas de i en minimalistisk musik som ömsom pulserar fram, ömsom brusar och knäpper. Jämförelserna med Kraftwerk är lite långsökta men visst är det här en platta som sticker ut inom electronica. Skivan släpps både i cd-form och som så kallat sd-card.

Eva Dahlgren: En blekt blondins ballader 1980-2005 (Sony BMG)
Samlingsalbum med nationalklenodens mest stämningsfulla ballader, utvalda av Eva Dahlgren själv. Perfekt för alla som bara vill ha lugna Dahlgren-låtar efter varandra, utan att några tidstypiskt producerade musikexplosioner avbryter stämningsläget. Texthäftet är snyggt designat. 16 sidor med låttexter och foton av internationellt ryktbare svenske fotografen Mikael Jansson. Den begränsade upplagans digipack är tjusigast.

Frank Black: 93-03 (Cooking Vinyl/Bonnier Amigo)
Pixies var ett av Kurt Cobains favoritband. Den splittrade gruppen har på senare år framgångsrikt återförenats. Här samlas dock ett urval av de bästa spåren från ledaren Frank Blacks soloalbum fram till 2003. En bra inkörsport till en varierad solokarriär. Därtill en bonus-cd med demos och livespår, bland annat en version av Roxy Musics gamla Remake/Remodel.
  • Skriv ut artikeln (öppnas i nytt fönster)Skriv ut artikeln
  • Tipsa om artikeln (öppnas i nytt fönster)Tipsa
  • Dela på Facebook (öppnas i nytt fönster)Dela på Facebook

Krönikor av Timo Kangas

Annons:

Annons:

Annons:


Annons:


Annons: